Livets eviga växlande mellan mörker och ljus
161. När vi nu förstår detta, kan man ju också bättre förstå varför människornas tillvaro är så mörk som den är, med krig, mord, dråp osv. Det är därför att de ju ännu inte behärskar ljuset. De har alltför mycket mörker. Det är därför som det finns krig, nöd och elände. Deras konstverk är ett konstverk med alltför stora skuggor. Men det är ju inte någon förbrytelse från Försynens sida. Det är inte för att det är en dåraktig Gudom eller för att det inte finns någon Gudom. Det är just precis en Gudom som finns, och som har en omätlig gudomlig plan på så vis att världsalltet befinner sig i en gudomlig struktur, genom vilken det uppstår harmoni mellan ljuset och mörkret.
      Men denna harmoni mellan ljus och mörker är inte tillräcklig för att hålla en evig tillvaro vid liv. När man har nått till en kulmination, är det nödvändigt att den åter degenererar. Vi kan inte fortsätta att leva i samma tillstånd. Att vi har vuxit från en bestämd punkt till ett bestämt vetande, är inte tillräckligt för att uppleva en evig tillvaro. Det är inte tillräckligt att vi under en epok eller några liv har levt i denna kulmination, oavsett hur många tusen år eller hur många tusen liv vi än har upplevt. Den fullkomlighet vi kulminerar i, kan inte bära oss genom en evig tillvaro. Den är alltför liten. Den kan bära oss genom ett väldigt stycke av tillvaron, men den måste degenerera, eftersom vi med denna fullkomliga tillvaro har kommit bort från de områden där mörkret kan upplevas.
      Det är solklart, att efter hand som den ena miljarden år efter den andra passerar, om vi kan uttrycka det så, försvinner de mörka erfarenheterna. De blir något som är långt borta, och efter hand förloras de.