Hunger och mättnad
162. När man har kommit in i en så strålande fullkomlighet, blir man ju mättad. Det kan man se på allt möjligt annat här i tillvaron. Man uthärdar inte att alltid se samma skådespel, man kan kanske se ett bra skådespel några få gånger, men så småningom ids man inte gå och se det mer. Man kan heller inte fortsätta att läsa en bok i det oändliga. Efter hand blir man ju mätt på det.
      Det är så vist inrättat här i tillvaron, att när man blir hungrig, blir man också mättad. Mättnaden ska inte bestå, man kan inte nöja sig med att äta sig mätt och sedan leva resten av evigheten utan att äta. Så är det ju heller inte när vi ser på livet omkring oss.
      Dygnet har samma princip. Vi upplever inte en natt följd av en oändlig dag, eller en dag följd av en natt som aldrig upphör. Så är det ju inte. En människa blir en mogen människa, når sin mogna ålder, står i sin kulmination, men för den skull kan hon inte fortsätta att leva evigt. Vi ser inte i någon som helst situation när något har nått en kulmination, att det fortsätter i detta tillstånd. Hur skulle det uppfylla en evig tillvaro?
      Om vår tillvaro hade börjat en gång, vad fanns det då före denna början? Nu visar livet med de eviga realiteterna att vi är eviga. Men om vår utveckling en gång hade börjat, hur förhöll det sig då med den omätliga, ändlösa tidsrymd, denna evighet, som var innan? Hur var det med den? Vi ser att det inte kan stämma. En utveckling som börjat på ett ställe och slutar med en kulmination i ett evigt färdigt tillstånd, vore himmelsskriande emot naturens lagar. Och tack och lov för det, för det skulle vara helt omöjligt att utstå. Varje kulmination är dödsbringande i sig själv och kommer förr eller senare att avlösas av en ny epok. Därför är man tvungen att byta program på biograferna, man måste ha nya program, man kan inte ha samma program i all oändlighet.
      Man måste ha nya skådespel, nya böcker, nya upplevelser och nya intressesfärer. Man måste ha nya rätter, man kan inte äta detsamma hela tiden. Allting kräver förändring, man måste ha nya kläder, nya moden, nya seder, nya former att använda. Det har varit så hela tiden, och så förblir det. Om det inte vore så, skulle livet ju vara tråkigt. Om vi i all evighet skulle gå med samma kläder, i all evighet skulle leva efter samma principer, leva på samma sätt, så skulle det bli dödstråkigt. Så är det ju inte.
      Om vi fick vår favoriträtt varenda dag, skulle det vara glädjande och härligt de första dagarna. Men när det till sist blev så, att vi aldrig någonsin kunde bli hungriga utan att vi fick samma rätt, skulle vi ropa och skrika efter att få slippa denna rätt. Vi skulle dö av hunger till sist. Så skulle det också gå, om vi kunde nå ett färdigt tillstånd.