Mättnad på mörkret och längtan efter ljuset
167. Men det är denna eviga, gudomliga princip som får oss att tröttna och bli mätta på det vi har nått fram till. Därigenom får vi lust och längtan efter nya intressesfärer, och på så vis blir de nya intressesfärerna så småningom också tillfredsställda. Denna hunger blir också mättad eller tillfredsställd, och då kommer en ny intressesfär. På så vis fortsätter den eviga tillvaron, vi ilar alltså hela tiden mot nya intressesfärer, blir glada av det, blir mättade osv. Nya intressesfärer föds, som vi också kan vandra mot, och så fortsätter det i all evighet. Kan det vara mer fullkomligt?
      Vi lever förvisso i en mörk zon, ett mörkt tillstånd, men den har ju bara bringat människorna till att längta efter ljuset, längta kolossalt efter freden. En gång var det ju hjältedåd att dräpa och mörda. Vi känner berättelser om den nordiska gudaläran med Valhall, detta himmelrike, dit man endast kunde komma när man hade mördat andra och likaså själv hade blivit mördad. Det var hjältedåd, det var ärorikt – en glödande intressesfär där man tyckte om att utföra dåden, men det blev man mätt på.
      Det är ju denna process som människorna ännu arbetar med, men de börjar åter bli väldigt mätta på det. De ropar efter en bestående fred, efter att få kriget avskaffat osv. Men hur skulle denna intressesfär ha kunnat uppstå, om de hade levt i en evig salighet? En gång levde de i en sådan härlig salighet, men de kom att längta efter detta mörker som de nu har blivit mätta på, och nu längtar de till en intressesfär där det rör sig om att leva i fullkomlighet, lycka, glädje och harmoni med varandra. Detta är mörkrets mål för det levande väsendet.