Symbol nr 28
Det eviga livet eller livsstegen
172. Denna växt genom de olika intressesfärerna, denna växt från det ena tillståndet till det andra, förnimmer vi faktiskt som en utveckling, som en vandring uppåt. Man blir klokare och klokare, man gör erfarenheter, och det är ju riktigt. Det gör vi ju inom ett visst område. Men i sina religioner har människorna inte kommit längre än till att tro att de kommer från en särskild punkt, att de växer upp till ett fullkomligt tillstånd, och att samma tillstånd sedan fortsätter evigt.
      Vad fanns till innan det började nere i mineraltillståndet? Skulle det börja här och så sluta uppe i detta högsta tillstånd? Hur i all världen skulle det var möjligt? Vi kan ju inte fortsätta att leva i samma tillstånd. Och vad har det varit innan det blev till här nere?
      Vi måste komma bort från detta att väsendena endast är födda på ett bestämt stadium, att de växer fram till en kulmination, och att de därifrån sedan skulle leva evigt. Om det vore så, skulle det ju aldrig kunna bli något evigt liv. Det skulle alltid finnas en tidpunkt då man kunde säga att det väsendet är så och så gammalt. Om det hade börjat vid en bestämd tidpunkt och så skulle ha en evig tillvaro framåt, kunde man ju hela tiden mäta från denna tidpunkt och säga att det är så och så gammalt. Men då skulle det alltså vara tids- och rumsdimensionellt, då skulle det inte vara något evigt väsen.
      Det förnims som om vi växer upp och fortsätter, men i verkligheten är det inte så. Det är riktigt när vi säger att det sker en utveckling. Men en utveckling kan ju inte äga rum utan att det finns något som är invecklat. Om det inte vore invecklat, vad kan man då utveckla? Så därför måste också dessa två kontraster studeras lite. Väsendena måste innan ha varit i en inveckling, de måste ha blivit invecklade. Nu utvecklas vi, men vad är det vi utvecklas av? Vi utvecklas ju av mörkret, okunnigheten och en mängd ting som vi har blivit invecklade i, efter att vårt medvetande under en tidigare världsepok kulminerade i en ljustillvaro. Sedan degenererade den, och man invecklades och blev ovetande. Man förlorade sitt vetande, sitt intresse osv. Därför degenererade väsendena och fick sedan börja i världen igen som växter. Växtväsendet är ju lika evigt som ni och jag.
      Väsendena i denna ljustillvaro förlorade sitt vetande, förlorade intresse osv., för att degenerera, och därför kunde och måste de börja i världen igen som växter. Växtväsendet är ju lika evigt som vi. Men hur kan det då komma sig att det inte har ett annat medvetande än det har, och vi har så mycket mer medvetande? Det är därför att vi inte står på samma stadium, men vi är lika eviga. Nu börjar växten på ett stadium här (röd färg), där vi började för länge sedan. Vi står inte på samma ställe i dag. Det betyder alltså att det finns inveckling, och det finns utveckling. När vi sedan når fram till kulminationen av utvecklingen, så invecklas vi, det vill säga, vi degenerar, vi utvecklas inte längre.
      När vi kommer till en kulmination på ett bestämt fält, när vi har nått höjdpunkten, kan vi ju inte nå längre. Det kan bara bli fråga om att denna höjdpunkt blir utlevd, och sedan tonar det bort. Det är som med favoriträtten. Man blir mer och mer trött på favoriträtten. Ja, det degenererar ju, lusten till favoriträtten degenererar. Man tappar den verkliga lust som man hade till denna favoriträtt, den försvinner, den blir utan kraft. På det sättet blir väsendena kraftlösa, de sjunker ned, de blir mer och mer sovande och når så fram till växtstadiet. Det är ju just den sovande Adam som det står skrivet om i Bibeln: "Gud försänkte Adam i dvala." På så vis blir det alltså en inveckling.
      På symbolen ser vi ett sådant område, där det sker en utveckling som kulminerar, och så kommer det en inveckling. Det bildar ett bestämt område som är symboliserat med ett stort violett steg. Innanför vart och ett av de violetta stegen inträffar just denna princip, som är en övergripande utveckling upp till en högsta kulmination, och därifrån växer väsendet sedan ned igen, det degenererar.
      Det stora violetta fältet markerar det område där vi befinner oss. Vi befinner oss mellan makrokosmos och mikrokosmos. Mikrokosmos utgörs av våra mikroväsen. De är också levande väsen, men de befinner sig inte på samma stadium som vi. De existerar under oss, och det är därför jag har indelat symbolen i dessa tre stadier. Vi har alltså mikrokosmos som ligger under oss. Väsendena i mikrokosmos befinner sig i samma utvecklingsepok som vi i mellankosmos själva är inne i, och över oss ligger så makrokosmos. En sådan utvecklingsepok är ett utvecklingsavsnitt, ett spiralkretslopp, som vi kommer till senare.
      De stora energikombinationerna som är organismer för stora levande väsen – himlakropparna, solsystem, vintergator – bildar makrokosmos, och de ligger ovanför oss. Så är världsalltet indelat, och oavsett var man befinner sig har man detta makrokosmos över sig och mikrokosmos under sig. Människorna befinner sig i mellankosmos som är symboliserat med det mellersta violetta steget. De ännu inte färdiga jordmänniskorna är i den översta delen av det orangefärgade fältet. I den nedersta delen av detta fält har vi djuren. I det gula fältet ovanför är de fullkomliga människorna.
      I det riktiga människoriket når människorna upp till en sådan höjd i fullkomligt materiellt sätt att vara, att de inte ska inkarnera mer, och då går de in i det psykiska området, där de upplever tillvaroplanen i den högsta harmoni och fullkomlighet mellan ljus och mörker. På så vis kan vi alltså illustrera världsalltets struktur och dessa eviga principer.
      Vi har en förnimmelse av att vi växer uppåt, och denna tillväxt uppåt sker på sätt och vis inom det tids- och rumsdimensionella, men vi måste förstå att kosmiskt sett kommer vi inte ur fläcken. När det är ett evigt område, vad kommer vi då nära, och vad kommer vi långt ifrån? Det har ingenting med detta att göra. Men innanför det rumsdimensionella området, där ser vi de mer utvecklade och de mindre utvecklade. Där finns det hela tiden något vi markerar tingen med. Det är hela tiden kontraster, genom vilka vi tillkännager tingen.
      Vi upplever således alla dessa olika kontraster här i mellankosmos. Vi har mineralrike (indigofärg), växtrike (röd färg), djurrike (orange färg), människorike (gul färg), visdomsrike (grön färg), den gudomliga världen (blå färg) och salighetsriket (indigofärg), som åter på det materiella planet är mineralrike. Därnäst börjar ett nytt växtrike osv. Makroväsendena ska självklart också börja nere på detta steg, för de är också underkastade utveckling. Mikroväsendena, som är organ, celler och molekyler inuti de levande väsendenas organismer, ska också genomleva utvecklingen, annars skulle ju deras liv heller inte bestå. Således är det samma principer överallt.
      Det gudomliga med detta är ju att vi kan överblicka det. Är det något i makrokosmos som är så stort att vi inte kan överblicka det, behöver vi bara se in i vårt eget rum eller område. Det vi inte kan se uppe i makrokosmos, kan vi se nere i mikrovärlden, där det är tillräckligt litet. Vi kan alltid finna ett område där det stämmer för våra sinnen. Bättre ordnat kan det då inte vara.