Om vi bara levde ett enda liv, måste betingelserna vara desamma för alla
192. Vi ser således att en evig utveckling äger rum. Utveckling består ju i att något växer från ett primitivt tillstånd och omskapas till ett mer och mer fullkomligt tillstånd. Här ser vi också förklaringen till varför människorna inte står på samma stadium. Djuren står på olika stadier, och vi kommer ned till ännu lägre livsformer, till växterna, och vidare ned till mineralmaterien, där livsformerna inte är medvetna. Till vilken nytta skulle alla dessa stadier vara, om det inte vore samma väsen som upplevde alla dessa stadier?
      Vi vet att det tidigare har levt primitiva människor som fick leva i naturen, som inte hade begåvning och förmåga att skapa de underbara förhållanden som vi nu lever i. De var tvungna att nöja sig med några skinn över sina nakna kroppar i vinterns kyla. De var tvungna att jaga och dräpa djur, de var tvungna att kämpa med de vilda djuren för att inte själva bli dräpta. Önskade de inte ofta: Bara det vore lite varmare, bara det vore lite bättre förhållanden, bara det vore lättare att leva? Jo, man kan vara övertygad om att dessa människor har önskat uppleva en sådan motsats till sina liv. Men om de inte skulle leva mer än detta enda liv, skulle de ju aldrig någonsin få denna önskan uppfylld.
      Nutidens människor föds till väldigt moderna hus, till moderna förhållanden, till härliga kläder och bostäder, till härliga underverk som kan forsla oss runt i världen, och till väldiga kraftmaskiner som kan arbeta för oss. Om vi inte hade levt tidigare, hade vi ju aldrig önskat detta, och ändå får vi det. Det är ju skriande ologiskt. Det stämmer inte med något som helst av det vi ser i naturens skapelseprocesser. Men om det är samma väsen, betyder det ju att de får sina önskningar uppfyllda. Om det inte är samma väsen, betyder det att man kommer till världen enbart för att önska något man aldrig får uppfyllt. Andra får uppfyllelsen av det man önskar. Men nu är det samma väsen. Vi ser att det blir fullständigt logiskt.
      Även om man inte har haft kosmiska upplevelser, kan man mycket väl på teoretisk väg komma att inse att det är samma väsen som upplever utvecklingen. Annars vore utvecklingen till ingen nytta. Om stenåldersfolk och ännu primitivare väsen var tvungna att nöja sig med den lycka och det liv som de upplevde den gången, varför skulle vi andra då ha en bättre tillvaro? Varför i all världen skulle vi göra erfarenheter, varför skulle vi leva liv med väldiga lidanden, om det inte fanns utveckling? Det finns människor som fötts mycket sjuka och eländiga, det finns de som är invalider ända från moderlivet och ska halta sig igenom livet. Andra föds hos förskräckligt obehagliga föräldrar, där de som barn får det hemskt och lär sig att vara på kant med samhällets lagar. De uppfostras till att vara förbrytare och får leva i fängelser och fångvårdsanstalter.