Djurets ångestskri
2. I djuret finns en automatfunktion som ställer in det på att skrika när det kommer i överhängande livsfara. Det skriker ut mot den okända försynen. Det är inte medvetet om att det finns en försyn. Det är inte medvetet om att det på det sättet kan få hjälp, men inte desto mindre utstöter det ett skri när det kommer i livsfara. Vem skriker djuret till?
      Vi vet ju att rovdjuren är bestämda för att leva av andra väsens organismer. De har inte den minsta förmåga att känna medlidande. Att djuret skriker, kan inte vara för att beveka rovdjuren så att de ska känna medlidande och låta det gå. Skriket kan heller inte vara riktat mot dess artfränder, eftersom de i rädsla flyr åt alla håll vid ett sådant överfall. Ändå skriker djuret.
      I naturen förekommer det aldrig energiutlösningar som är meningslösa och som inte är till någon nytta. Det kommer vi aldrig någonsin att få se, om vi är tillräckligt utvecklade för att kunna iaktta problemet. Därför kan djurets ångestskri inte vara något meningslöst, vara en funktion som sker helt blint utan något mål. Det är det inte heller. Det som djurets skri framkallar hör till en senare förklaring, men inom parentes ska det bara nämnas, att när djuret blir överfallet och dödat är det ju inte en naturlig död. När djuret inte dör på grund av ålderdom, utan dör i förtid, har det inte blivit moget att dö. Genom ångestskriet signalerar det att det behöver hjälp att komma in på det andliga planet. Djuret kommer att bli hjälpt, men det är något vi ska komma till i senare föredrag.