Människokraniets utveckling
208. Det heter att människan är något för sig, att hon inte hör till djuren. I skolan har man ju lärt att djuren bara var till för att bli till föda, och att människan hade en odödlig ande, vilket djuren inte hade. Men det är ett skriande misstag, människa och djur är mycket besläktade med varandra.
      På bilden ser vi några olika kranier. Det första är en lågtstående apa, och nästa är en schimpans, och det tredje är javamannen. Det är lätt att se att de är besläktade med varandra.
      Det skulle vara underligt om människan vore något för sig själv, om hon inte alls hade gått igenom en utveckling. Nu kan vi se att vi inom människotillståndet också går igenom en utveckling. På bilden ser vi neandertalmannen, som blir allt fullkomligare, och den femte är också en forntidsmänniska, och så kommer vi fram till den moderna människan här. Vi ser att hon har ett mycket större kranium, hjärnan blir större och större.
      Utifrån denna utveckling förmodar man att framtidsmänniskan skulle få en ännu större hjärna, och det är riktigt. Människorna får inte så mycket bruk för armar, ben och denna våldsamma muskulatur. Däremot får de stor användning för hjärnan, eftersom de blir kolossalt intellektuella och mer och mer psykiska. Ju mer medvetande de får, ju mer de kan låta maskinerna göra arbetet, desto mindre behöver de ha en väldig kropp. Därför säger man kanske att det är förfärligt. Men vad är förfärligt? Skönhet är ju något relativt. Vid den tiden kommer man självklart att tycka att det är mycket vackert att ha ett sådant stort huvud och en sådan mycket liten kropp. Men det ska jag inte komma in på nu. Jag visar dessa bilder enbart för att man rent teoretiskt ska kunna se hur dåraktigt det är att säga, att människorna inte liksom djuren är underkastade en utveckling. Det är inte riktigt när de säger att människorna har en odödlig själ, en odödlig ande, medan djuren inte har det. Det är inte bara kraniets struktur, utan hela väsendet, som är besläktat.