Djurets och människans livsbetingelser
276. I djurriket är det en livsbetingelse att dräpa för att leva, men nu har vi förts fram till människosteget, till den epok, under vilken en människa började utvecklas inom oss. Det gjorde att vi blev människor, så att vi skiljer oss från djuren. Livsbetingelsen förändrades, vi började omformas till ett tillstånd, där vi inte skulle vara upptagna av att mörda och dräpa för att kunna existera, där detta inte längre skulle vara det viktigaste, det heligaste eller målet för vårt dagliga liv. Det var det ju i den nordiska gudaläran och de första primitiva formerna för religioner. Där var den dräpande principen och den ännu djuriska mentaliteten i övervikt i människan. Men efter hand växer ett annat medvetande fram. Detta medvetande utvecklas genom logiskt tänkande och intellektualitet.
      Logiskt tänkande blir således människans högsta försvar och hennes verkliga fundament i tillvaron, men så var det inte för djuret. Det hade inte någon förmåga att tänka, det hade inte någon annan utväg än att försvara sig. Djuret kunde ju inte skapa icke-angreppspakter med andra väsen. Det kunde inte prata sig bort från något eller ingå överenskommelser. Det är ju inte möjligt för djuret. Men människan har fått en egendomligt stor förmåga, ett stort själsliv, som hon har jämsides med allt det hon måste ägna åt det fysiska livets tillvaro. Människan har alltså en tillvaro vid sidan av, nämligen en stor, medveten, andlig tillvaro.