Symbol nr 23
Den färdiga människan som Guds avbild, lik honom
296. Här har vi symbolen över principen för övervinnandet av fiendskap och krig, den djuriska principen. Den kan bara övervinnas genom logiskt tänkande som är vetenskap, som alltid visar att det är dåraktigt att hämnas och att möta fiendskap med fiendskap.
      Denna vetenskap kan ju bli riktigt aktuell först när väsendet på motsvarande sätt har blivit så humant utvecklat, att det inte kan nännas att göra det. Det är detta vi ser på symbolen. Den orange bågen ska symbolisera en dräpande våg, en hatvåg, som går från ett väsen till ett annat. De två händerna ska symbolisera att de blir eniga om att låta fiendskapen upphöra. Det ena väsendet kan inte nännas att hysa den längre, det kan förlåta, och det förstår det andra väsendet, och då har fiendskapen upphört. Genom denna handling utsänder detta väsen en ny kärleksvåg, en sympativåg, som kommer det till godo senare. På så vis får det sina kommande liv utrensade från den dräpande principen, som symboliseras med den orange färgen. Den dräpande principen rensas ut från medvetandet så att väsendets liv blir renare och renare, för att till sist vara helt rent. Vi ser att i några av ödesvågorna är färgerna blandade, den orange färgen står för de mörka karmavågorna. Den gula färgen står för det humana, för humana upplevelser, lycka och glädje. Den gula färgen ute till höger symboliserar liv där det bara är lycka och glädje, och sådana liv kommer verkligen till mänskligheten. Det kommer, och när det blir till en vana, kommer människan alltid att vara skyddad mot fiendskap.
      Fiendskap biter inte på detta väsen. Det får aldrig onda tankar, och så småningom har det inte längre något djuriskt i sig. Det är helt borta, och då är väsendet beskyddat. Det kan heller inte råka ut för dessa karmavågor (orange färg), och då uppstår denna andra våglängd (gul färg), där det inte alls finns djuriska tendenser längre i medvetandet. Denna våglängd är fullständigt analog med universums grundton, som är den fullkomliga skapelsen, vilken just är en manifestation av det fullkomliga tänkesättet. När väsendets tänkesätt och handlingssätt är sådana, lika logiska, ja, då förbinder de sig ju med varandra och kommer i kontakt med universums grundton, som är kärlek. Det ger utslag i medvetandet, och där uppstår den organiska process som jag kallar den stora födelsen.
      Genom den stora födelsen kommer människan att uppleva en medvetandetillvaro bortom den invanda dagliga, fysiska tillvaron. Hon blir medveten i livet bortom, i alla de psykiska världarna, i Gudomen, i sin egen odödlighet, i den del som är bortom tid och rum. Allt detta strömmar till väsendet, och det kan fortsätta att strömma till. Väsendet har alltså fullständig tillgång till universums visdom, som existerar i en särskild dimension. Det ska jag komma in på senare, men här vill jag bara i förbifarten visa hur verkningarna blir.
      Det man uppnår, är inte helt utan nytta, för det är inte bara det att man för ögonblicket skapar glädje genom att man kan avlägsna fiendskap med vänskap, utan det omskapar ju en själv. Man växer och växer, och till sist blir man ett med Gud, ett med universum, ett med det hela, och då ser man allting från samma utblick som Gud: "Allt är mycket gott". (Se st. 72, 238, 545, 549.)