Djurets och människans ångestskri
387. Under den allra första tiden av mänsklighetens framträdande leddes människan av själva guden. Då är de inställda på att det finns en Försyn som det gäller att var goda vänner med, och som kan hjälpa dem. Vi kan se det som ett naturligt anlag redan hos djuren. När djuret kommer i livsfara, när det inte finns någon annan utväg, skriker det. Men det är märkligt, för det tycks inte vara den minsta mening med det. Om djuret kunde tillkalla sina egna artfränder, så att de kunde hjälpa det att övervinna det väsen som det blir överfallet av, vore det mening med det. Men de flyr i allmänhet. När de flyr, ser det inte ut att vara någon mening med att djuret skriker. Men det skriker ju inte medvetet, det är en ren automatfunktion, liksom det är en automatfunktion att vi, utan att tänka på det, sluter ögat, om vi märker att det kommer något i närheten. Det är en mängd ting vi gör helt automatiskt.
      Således skriker djuren automatiskt, när de kommer i livsfara. Människorna skriker också, om de plötsligt råkar ut för ett eller annat. Dessa skrik lindrar ju inte smärtan, och de tar inte bort det onda man råkat ut för. Skriken avlägsnar inte livsfaran. Ja, man kan säga, att för människan kan det finnas situationer, då några kommer och hjälper när hon ropar på hjälp. Det vanliga är att skrik utlöses hos alla högre utvecklade djur liksom hos människorna.
      Det är riktigt att människorna har kommit längre. Helt bortsett från att de har samma instinkt och skriker, när de plötsligt kommer i fara, har de förmånen att kunna tänka. De har kunnat omforma denna kraft till det vi kallar bön. Det innebär alltså att de blir medvetna om att kunna be inte bara om hjälp, utan också om något de gärna vill ska ske, om något de önskar. Det har människorna nått fram till.