Människorna når fram till att använda bönens kraft
390. Utan att människorna når fram till att använda bönens kraft, blir det ingen fred i världen. Utan att de får denna förbindelse med Gudomen, kommer kriget inte att upphöra. Det är helt uteslutet. Men det kommer de också att uppleva, för man kan inte regera en stat av egen kraft. Av egen kraft kan man inte fortsätta att leva som en vanlig människa eller som ett väsen som har ansvar. Ingenting av det kan man fortsätta att befordra av egen kraft.
      De materiella krafterna, som man litar på, om det nu är en förmögenhet eller det är andra människors vänskap, är förgängliga. Man kan inte lita på dem, så länge det inte är färdiga människor man är vän med. Men dem vimlar det ju inte av på jorden. Det finns massor av människor som har en behaglig sida, som har en välutvecklad kristussida, men den är inte färdig. Det är mycket de inte har erfarenheter av, och därför kan de fela i vissa situationer, kan missförstå en och därigenom bli ens ovän. De får antipati och blir fientliga emot en, även om man själv har varit aldrig så fast. Det kan ske, sådan är världen.
      Men en sak står fast, och det är vänskapen med Gud, den står fast. Men hur ska man då få en sådan vänskap med Gud? Man hade den ju på den tiden då man var troende, den gången man gick i kyrkan och tyckte om att höra prästens predikan. Man hade inte tillräckligt med intellektualitet eller intelligens att förnimma, att det inte var logik i det som sades. Man gick ut ur kyrkan i en lycklig stämning, det behagliga ljuset och den härliga orgelmusiken verkade upplyftande. Men man var inte klokare när man gick ut ur kyrkan. I dag vill man bli klokare, det är visdom och förstånd man önskar. Det är vetenskap man önskar, och den kommer att ges till människorna.
      Människorna håller på att upptäcka att krigen inte är det riktiga. Det finns ingen som har lust till krig. De är rädda för kriget, men de känner sig tvungna att kämpa. De är rädda för de andra, och de anar inte att det behöver man inte vara. De anar inte att om man kände Gud, om man vore vän med Gud och kände att man var ett med Gud, skulle det inte finnas något att vara rädd för, då försöker man inte beväpna sig med vapen, sablar, bomber, långdistansraketer osv. Det behöver den kosmiska människan inte försvara sig med, för den kosmiska människan vet att det inte är ett försvar. Det är att öppna portarna för allt det onda, alla de lidanden som över huvud taget kan drabba en. Det är raka motsatsen till vad man ska göra för att få fred.