En stjärngrupp
413. Ute i världsrymden har man kunnat iaktta och fotografera sådana figurer, stjärntöcken eller nebulosor, som man kallar det. Det är ju sammansättningar av väldiga solar och planeter, som i sin tur är detsamma som atomer i makrokosmos. Men varför i all världen är det ett hjärta här? Varför är det sådana märkliga figurer? Här måste vi föreställa oss det riktiga. Med våra tankar, vår intelligens, kan vi ju vandra utanför det jordiska planet. Där kan vi vandra utanför tid och rum. Det måste vi lära oss att göra. Vi kan vandra ut i världsrymden.
      Vi kan ställa in oss på att det är en organism som vi endast ser i dess eget atomtillstånd. Där ser vi lemmar och organ i den. Det är alltså ett levande väsen, som från det motsvarande mellankosmos kan iakttas som ett levande väsen med en organism. Det låter mycket fantastiskt, men inte desto mindre är det så. Ju mer man iakttar det, desto väldigare kommer man att se att det är riktigt. Vad i all världen skulle det annars vara? Varför dessa väldiga krafter i de och de svängningarna? Så kolossala krafter! Skulle dessa gigantiska områden vandra och ligga här i världsalltet till alls ingen nytta?
      Men det är inte bara det att det är ett enskilt, stort väsen, utan det är också myriader av klot, solar och vintergator, där det finns bebodda världar. Vi ska lära oss att se, att alla levande ting är inuti större levande ting, att levande väsen är inuti större levande väsen. Det är det vi ska lära oss att se, när vi blir förtroliga med stjärnsystemen, med vintergatssystemen. Vi ser det alltså bara i dess atomtillstånd. Vi är så mikroskopiska inför vintergatornas mellankosmos, som ju för oss är makrokosmos. Men för makroväsendets eget jag befinner det sig i ett mellankosmos, där det kan se sina lemmar och sina organ, där det har sin livsbetingelse och sitt sätt att vara, liksom vi har i vårt mellankosmos.