Samvaron med Gud
427. Men det är inte mycket till samvaro med Gud, så länge man inte själv förstår det. Det är precis som med det lilla barnet i vaggan som sköts och vårdas av sin mor. Det hålls varmt, det sörjs för det, och det känner inte till detaljerna i detta tillstånd. Det vet inte riktigt om att det finns en mor. Barnet söker bara få näring, det har denna automatfunktion att det behöver få näring. Och principen är ju exakt densamma för människorna.
      Här i det dagliga livet behöver människorna få näring, de behöver ett yrke, de behöver få sitt dagliga bröd, de får arbeta sig fram, de får kämpa, men de vet inte varifrån de får det, de vet inte att de är spädbarn. Det är sörjt för att de får vad de behöver. Liksom det lilla barnet kan vråla och skrika och vara missnöjt, så kan människorna också vråla, skrika och vara missnöjda inför Gud, vilket de ju är i många fall. Men det är enbart för att de inte känner till situationen.
      Situationen är den, att man måste lära sig att se Gud i alla andra väsen, och då gör det detsamma hur dessa andra väsen är. Det är möjligt att det finns de som är obehagliga mot oss. De baktalar oss kanske, eller de försöker göra oss illa på annat sätt. Ja, då är det ju Gud som påverkar oss. De är redskap. När Gud påverkar oss ska vi utsättas för det där, då finns det en logisk orsak bakom, och det betyder att det blir ett kärleksfullt facit av det.
      Om vi aldrig hade lidit, varit baktalade, varit besvärade av andra människor, hur tror man då att vi hade varit? Vi hade varit underliga skapelser. Ingen medkänsla med någon, ingen förståelse för andras lidanden, ingen lust att hjälpa andra människor, eftersom man inte kan förstå att det skulle betyda något. Man skulle helt sakna ett humant medvetande.
      Men alltsammans kommer genom dessa påverkningar, och påverkningarna är ju så vist inrättade, att de kommer i samma ordningsföljd, i samma grad som vi själva utlöser dem. Bättre kan det inte vara. En människa som är naiv, utlöser naiva handlingar. De naiva handlingarna är inte logiska, och ologiska handlingar kommer tillbaka med slag, med örfilar, med något obehagligt. Väsendet upptäcker således att det är något obehagligt, är något tråkigt, och på så vis förs det fram till att utlösa de riktiga orsakerna och därigenom få de riktiga verkningarna.