Kristus i Getsemane
429. Om förhållandet till Gud är gott, betyder det ingenting vad ovetande människor säger och gör. De kan ju bara handla utifrån det förstånd de har. De kan inte handla med ett förstånd de inte har. De kan inte vara klokare än vad de har nått fram till. Det måste man finna sig i. Man måste finna sig i att det finns lejon, tigrar och giftormar, och man måste finna sig i att mänskligheten inte har vuxit ifrån dessa djuriska tendenser.
      Det är ju här det uppstår så många Getsemane. Vi har ju fått en strålande förebild genom Kristus i Getsemane. Även om han hade kosmiskt medvetande och i verkligheten visste besked om det hela, hamnade han ändå i en situation där han tvivlade lite. Det är ju inte så märkligt, för det han skulle göra, var efter allmänna begrepp skriande emot lagarna. Men det är mycket ofta så, att om man gör det ena, så är det ett ont, och gör man det andra, så är det också ett ont, och i Getsemane var Kristus i den situationen.
      Därför handlade det om att han skulle se vad som var det minst onda. Det minst onda är det mest kärleksfulla, och i Jesus fall var det minst onda att han lät sig korsfästas. Det var ett ont för kroppen och de myriader av levande väsen som fanns i den. Men det blev en strålande välsignelse för miljontals människor genom årtusenden, för där fick de se en bild av Gud i kött och blod som var kolossalt annorlunda än denna hämnande och straffande Gud som man lär om i judendomen.