Vanetillståndet i den första sfären
442. Det stora kärleksarrangemanget i förbindelse med livet i den fysiska världen är inte att vi ska vara här i en ändlös rad av liv, i en kolossal, miljonårig epok utan att få lov att komma igenom till den andliga världen. Nej, det är lyckligtvis så ordnat, att vår livstid i allra bästa fall bara rör sig om sjuttio år eller åttio år, då vi kan vara någorlunda andligt friska. Det är så, att vår kropp är av en materia som inte kan vara längre. Kroppen har denna struktur, så den måste alltså gå den väg allt levande måste vandra, och människan är då på sätt och vis också trött. Hon behöver få vila, och så dör hon. Hon kommer då in på det andliga planet, där hon får en ljus tillvaro som svarar mot den stämning hon är i när hon dör.
      Om en människa har dåligt samvete, om hon går och är bedrövad, eller om hon går med en mörk hämndtanke när hon dör, blir det inte annorlunda för att hon kommer till det andra planet, för tanken är ju inte fysisk. Hämndtanken, sorgen, bedrövelsen, nedtrycktheten, depressionen och allt detta är inte fysiskt. Så även om man dör, finns det där likafullt. Det är ju medvetande. Det som hör medvetandet till finns där. Därför finns det något jag kallar "den första sfären". Det är alltså det första området, där människorna ännu har sitt fysiska vanetillstånd.
      En människa som varje dag är van att ha en cancersvulst eller ett annat lidande som gör ont på ett bestämt ställe, kommer fortfarande att ha denna vaneförnimmelse efter att hon har dött. På samma sätt kan människorna ha ont i tänder som de har fått utdragna. Det kan också göra ont i ett ben som är amputerat. Men det är ju enbart för att ett vanetillstånd är en andlig förnimmelse. Således är den första tillvaron på det andliga planet en upplevelse av det fysiska vanetillståndet.
      Är man van vid att gå och vara ett deprimerat väsen och se svart på det hela, så blir det verkligen mycket värre på det andliga planet, eftersom man ju där är i antennen. Man kommer samman med andra, men på det andliga planet är det på så vis, att där måste var och en vara isolerad, så att man bara kommer samman med likasinnade. Här i den fysiska världen kan en pessimistisk människa vara bland glada människor, här kan alla dessa motsatser finnas om varandra. Men det kan de inte på det andliga planet. Där är var och en åtskild, så att de som är egoister är tillsammans med egoister av samma grad, samma stadium. När man är van att säga: "Nej, fattas bara, tror du jag vill ha något med dig att göra", så möter man det överallt, alla säger detsamma till varandra. Sådan är den andliga världen.