Symbol nr 22
Den eviga kosmiska, organiska förbindelsen mellan Gud och gudason 2
448. Här i fortsättningen ser vi detsamma som på den förra bilden, men här finns något som inte går hela vägen runt. Det finns en princip som medför att vi inte kan se hela vägen runt, att vi inte kan se den andliga världen. Det finns en gräns. De två tvärgående strecken avgränsar två fält så att symbolen blir i två delar. Nedanför ligger den fysiska världen, och ovanför ligger den andliga världen. I mitten av symbolen ser vi gudasonen, det levande väsendet.
      I den yttre världen är människan medveten om mineraler (indigofärg), växter (röd färg), djur och de icke färdiga jordiska människorna i den sista delen av djurriket (orange färg), och så har det ju börjat bli några färdiga människor, såsom Kristus (gul färg). Efter hand som väsendena får kosmiskt medvetande, blir de ju färdiga människor.
      Fysiskt känner man till det alltsammans. Det är en realitet. Om nu människan i mitten av symbolen behöver hjälp, kan hon be någon av de omgivande människorna om hjälp. Det är ju människor av hennes eget slag, och de kanske hjälper henne. Då vet hon att det är han eller hon som hjälpte henne, och då blir hon inte klokare. Hon tror hela tiden att det är Hansson eller Pettersson som hjälpte henne. Men det är inte riktigt, det var Guds finger. Det räcker dock inte att bara lära känna fingrarna, det är meningen att man ska lära känna det väsen som har fingrarna, som har handen som hjälpte. Och det skulle man aldrig göra, om inte just denna skiljevägg fanns. Men skiljeväggen medför att den andliga världen blir en mystisk värld. Det är mystik. Det är många som menar att den inte existerar. Det är alltså de andliga världarna som vi ser överst på symbolen.
      Nu kan det hända att väsendet råkar ut för en svår situation och ber om hjälp, men det finns inte ett enda fysiskt väsen som vill eller kan hjälpa, och vad sker då? Då sätter automatfunktionen i gång, och väsendet riktar sin bön ut i det okända, som symboliseras med den översta delen av symbolen. Hela den andliga världen är okänd, och Gud är också okänd. Väsendet sänder då sin bön ut i det okända, bort från det synliga, som vi ser nederst på symbolen. Alla våra tankar går i verkligheten till detta andra jag i universum, Guds jag, som visas genom den översta triangeln.
      Detta jag ger liv åt alla de andliga väsendena, likaväl som det ger liv åt de fysiska väsen som hjälpte till. Men nu finns det ting som de fysiska väsendena inte kan hjälpa till med, och då är det andliga väsen, osynliga väsen, som måste till för att hjälpa. Det ser inte väsendet. Det har blott bett till det okända, till Gud, och det får svar. Det ser att det blir bönhört på ett märkligt sätt, och därefter börjar det upptäcka att det verkligen är något som hör bönen. Det har verkligen hänt något. Det kan komma en människa från ett helt annat håll, en helt främmande människa kan dyka upp och se till att hon blir hjälpt. Men det har ju skett på psykisk väg, och det sker på så vis att alla dessa andliga väsen är Guds redskap. Liksom växter, djur och människor uppenbarar Guds medvetande, så finns Guds medvetande också bakom alla de andliga väsendena. Det är alla dessa väsen på det andliga planet som hjälper de fysiska människor som ber.
      När människan ber till Gud, riktar hon bönen ut – inte till en gestalt, utan som Kristus så strålande har uttryckt det, till "du som är i himlen". Himlen är hela världsalltet. "Du som är i himlen" är inte en gestalt. Om vi formar Gud till en gestalt, gör vi ju bara en tankebild. Gud är inte en tankebild, Gud är det hela. Genom att vi riktar blicken dit ut, hör Gud genom psykiska väsen som är alldeles i närheten av oss. De har endast den uppgiften att lyssna till de människor som ber, att vara skyddsänglar för människorna. Det finns också skyddsänglar för djur.
      Det är alltsammans något vi kommer att uppleva när vi kommer in på den andra sidan. Men det finns där, och därför kommer det alltid att ha sin betydelse att man kan be. Att man kan be till Gud, har sin betydelse. Och vi kan vänja oss vid att be till detta jag, "du som är i himlen", som är dolt för oss här.
      En dag når man fram till att bli medveten i Gud, en dag blir man ett med hela världsalltet. Det sker genom en utomordentligt stor ljuskulmination. Genom denna ljusupplevelse är det som om det hela blir utplånat, och man är utan kropp. Det är ingenting annat än ett väldigt ljus, och detta är man en del av. Man förnimmer Gud. Där är Gud. Genom att gå igenom denna stora födelse eller invigning blir man alltså medveten i Gud. Jaget är medvetet i Gud, precis som hos Kristus, som kunde säga: "Jag och Fadern är ett."
      Det Fadern ville med allt detta, vet Kristus. Därför kunde han tala om Faderns vilja, han kunde berätta om världsplanen, vad som skulle ske osv. Den kosmiska människan kan göra detsamma, eftersom hon är medveten i Gud. Och då behöver åtskillnaden inte vara där längre.
      Antingen hon blir hjälpt av en synlig, fysisk människa, eller det kommer på osynliga vägar, så vet den kosmiska människan att det är Gud som har hjälpt henne.
      Strålarna i den violetta delen av symbolen ger liv åt alla de andliga väsendena, liksom de också ger liv åt de fysiska väsendena. Det är ju Guds övermedvetande som ger liv åt alla, liksom det också är Guds jag som ger liv åt alla gudasönerna, och på så vis är Gud levande i alla väsen.
      När det blir levande inom en, vilket det gör med humanitetens växt, får man en väldig respekt för allt levande, till och med för minsta lilla djur likaväl som det största, till och med för den värsta bandit likaväl som ett helgon. Det blir ingenting att kritisera, det blir alltid detta att försvara och visa varför det är så. Det finns inget banditväsen, det finns inget djävulskap, utan alltsammans är kolossalt logiskt. Det är nödvändigt att dessa ting sker för att människan ska bli till den färdiga människan och bli ett med Gud.