Visdomsriket och den gudomliga världen
470. I visdomsriket är intelligensen det bärande medvetandeskiktet. När väsendena är färdiga i den humana sfären, människorikets sfär, kommer de in i visdomsrikets sfär, där de sedan kommer att utforma sin tillvaro genom sin skaparförmåga. De stora konstnärerna kan ju åstadkomma en väldig skapelse, och mindre konstnärer kan ju då endast åstadkomma mindre skapelser. Men där finns alltså ingen avundsjuka, alla får så att säga sitt lilla krus fyllt med glädje, och när ett krus är fyllt, rymmer det inte mer, då svämmar det över. Så en liten kruka är lika lycklig som en stor kruka, bara krukan är full, och det blir den. Överallt får man sin kruka fylld – det finns ingenting att vara ledsen för.
      Visdomsriket är alltså den primära världen. Där finns det högsta resultatet av det vi har lärt här nere. Det är den speciella världen för det tanken kan skapa, och där kommer man då att leva en tid på den skaparförmåga man har.
      Men man har ju också något mer, man har intuitionsförmågan, och det betyder förmågan att intuitivt kunna sätta sig in i det ena och det andra, där tingen kan komma som färdiga resultat. Där finns ett särskilt slags förbindelse med universums medvetande, och det finns alltså en värld direkt för det. I samma mån som man har utvecklat intuitionsförmågan, kommer man på detta plan att kunna se de tankearter, de modeller, som är skapade att vara kommande mänskligheter, vara kommande djurarter, nya klot osv.
      Om man är högt utvecklad, kan man se sin egen tillvaro ända ned genom liven då man stod som träd i skogen, eller senare då man var ett vilddjur i skogen osv. Allt detta är tillgängligt för människan där inne på detta plan, allteftersom väsendet är utvecklat, allteftersom det är upptränat här på det materiella planet. I slutet av den gudomliga världen degenererar vår tillvaro, och vi går då mer och mer in i minnet.