Minnena i salighetsriket
471. I salighetsriket är det som här, när gamla människor mer och mer lever på minnet av sin mogna ålder och ungdom. Det lever de högt på i ålderdomen, och det är precis som i det stora kretsloppet. När man nu så småningom har gått igenom det högsta man kunde skapa och har blivit mätt på det, och man har kommit igenom det högsta av gudomliga ting som man kan uppleva med sin intuitionsförmåga, blir man mätt. Man längtar till och tänker tillbaka på motsatsen.
      Motsatsen var ju denna drastiska tillvaro här i den fysiska världen. Den kommer faktiskt att framstå i ett strålande ljus. Man längtar naturligt efter denna värld. Just därför att man bara kan komma till den i minnet i sin egen inre värld, kommer man att leva i denna minnesvärld.
      Från denna minnesvärld föds man sedan in i moderlivet genom befruktningen, och då är man åter på det materiella planet. Men detta livskretslopp är ju bara en miniatyrresa. Det är en genomgång av det stora kosmiska kretsloppet, men bara en snabb genomresa. Det jordiska livet är beräknat till att vara omkring sjuttio år, och det andra livet på det andliga planet kan vara upp till hundra år.
      Alltefter det andliga tillstånd eller den begåvning vi har, varar uppehållet på det andliga planet längre och längre. Finns det mycket lite begåvning här, kommer man snabbt tillbaka. Djuren kommer snabbt tillbaka, de har inte något långt uppehåll i den värld där man skapar, och i den värld där det finns humanitet. Djuret har ju inte mycket humanitet att leva på. Allteftersom man har utvecklat dessa andliga förmågor, denna andliga begåvning, är det ju klart att man kan uträtta mer och få större glädje av att vara i den andliga världen. När man inte är färdig, går kretsloppet tillbaka ner till jorden; så länge man kan längta efter jorden och längta efter de förhållandena, ja, då föds man tillbaka till jorden.