Från de troendes paradis. (Helvete och himmel)
476. Här ser vi en bild av de troendes himmel, alltså kristendomens himmel. Det har funnits tider då man till den grad trodde på djävulen, man straffade och man brände häxor. Inkvisitionen var ju ett förfärligt tillstånd, en fruktansvärd förföljelse. Alla som man fick angivna, tvingade man att bekänna att de var en häxa, eller att de hade gjort det ena och det andra.
      Här ser vi kungar, furstar osv. som tror att de gör väldiga välgärningar genom att de låter människor dräpa och mörda. Det förekommer ju också i deras tankevärld, i deras helvete, när de ska in på det andra planet. Vi ser att de har sin himmel överst. Det är för dem som enligt deras begrepp är frälsta.
      Men det fundamentala är ju att de är förtappade. När de lever så och så, är de bara kvalificerade för helvetet, och där måste de alltså straffas och brännas. Den orange färgen ska betyda att det är den dräpande principen. Detsamma gör sig gällande för väldiga krigsväsen, för väsen som till den grad menar att det krävs krig, det är det enda sättet att göra det på, man ska slå tillbaka och allt sådant. Och här får de det verkligen. Vad skulle de annars få?
      På det sättet sker också slagsmål på gatan. Härom kvällen såg jag ett slagsmål mellan två unga människor, och då var det en soldat som gick bort och lyckades skilja dem åt, och då ropar flocken: Låt bli! Håll dig borta! Låt dem slåss! – säger de alldeles upphetsade. Men soldaten skilde dem åt, och de blev goda vänner. Det var bra, tycker jag, men då ser man att flocken står och ropar att de bara ska fortsätta att slåss. De ville ju gärna se att den ena av dem blev slagen medvetslös. Ja, men vad då? Det fundamentala är deras tankearter, deras önskningar, och vad kommer de då att få se i den andliga världen? Ja, där ska de nog få se slagsmål. Det blir lika stora slagsmål som de önskar, för de skapar dem själva i sin tankesfär.
      Man förstår hur farligt det är att ha sådana lustar, för så formas det. Det är därför som denna skärseld uppstår, där ens tankevanor, ens inställningar, formas i materien, och det är inte så bra, eftersom det ju inte finns någon annan värld än tankevärlden, och när även de andra tänker på motsvarande sätt, blir det obehagligt. Här i den fysiska världen kan solen skina, det kan vara sommar, och fåglarna sjunger även om man är bedrövad osv. Det finns något som livar upp, men det finns det inte i den andliga världen. Där finns det inget annat än detta att man blir olycklig, att man måste ropa på hjälp.