När människan medverkar i sin egen skapelse
48. När det nu är tal om att människan ska föras vidare i utvecklingen, ska hon bort från föreställningen att Gud inte existerar. De menar att det är naivt att tro att det finns en Gud – det kan man inte veta, det kan man inte bevisa. Det är naivt att tro på att det skulle finnas ett sådant väsen, menar de. Men detta är också ett band. Dessa människor är bundna till händer och fötter, till hjärna och alltsammans. De måste ut ur detta band så att de blir fria, för det de ska nå fram till är ju suveränitet så att de själva kan se, så att de inte blir offer för andras inbillningar, andras övertro, andras föreställningar, andras auktoritet. Det är ju allt detta som åstadkommer band, och det ska man efter hand växa fram till att bli fri ifrån. Alltsammans sker efter hand som man börjar förstå livet och man själv börjar kunna medverka till sin egen skapelse.
      Vad innebär det då att man själv ska vara med i sin egen skapelse? Det går till på ett mycket behändigt sätt. Det går inte till som tidigare, då det hette: "Du skall inte stjäla. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte dräpa." Så heter det inte längre. Det har människan vuxit förbi, nu är hon så att säga inte ett litet barn längre. Nu börjar hon bli en människa som ska ta ansvar för sig själv. Nu sägs det inte utifrån att du ska göra så och så, nu ska människor börja se själva, att jag ska inte stjäla, för det är dåraktigt.
      Människorna börjar upptäcka att det är förfärligt naivt att stjäla. De upptäcker att det är dumt att baktala andra, för de kan ju inte vara annorlunda än de är. De måste ju skälla, liksom hundarna måste skälla. Människorna måste också utföra ett slags skällande när de inte har nått längre. Detta att baktala är ett slags skällande. Hundar skäller på främmande människor, de skäller på det de inte förstår, på det som tycks konstigt. Så gör människor också, men de använder ord och meningar, och ibland är dessa ord dödsbringande och dräpande.