Den lilla flickan med svavelstickorna
481. Här är en liten bild som jag har tagit med, och som ni säkert allesammans känner från H.C. Andersens saga: "Den lilla flickan med svavelstickorna." Bilden visar en naturlig död. Ja, det är inte en naturlig död på så vis, eftersom hon frös ihjäl. Flickan gick barfota och skulle sälja tändstickor, men eftersom hon inte hade fått sälja några, vågade hon inte komma hem.
      Men så sätter hon sig med sina tändstickor i en liten vrå vid en husknut. Hon håller på att frysa ihjäl, och då tänder hon en tändsticka. Och där ser hon så det som ett litet barn önskade. I sin lilla tanke föreställer hon sig inte en himmel och allt det där, det är mera det hon förstår här i sin lilla barnsliga tillvaro, och just för att det var jul ser hon den vackraste julgran. Hon ser den andligt. Hon märker inte att hon fryser, men så brinner tändstickan ut, och då blir hon medveten igen. I denna syn får hon också härlig julmat, och det slutar med att hon ser den människa som höll av henne mest, hennes döda mormor, och flickan säger: "Ta mig med upp till Gud, ta mig med", eftersom synen försvinner varje gång tändstickan slocknar, och då kommer hon liksom till medvetande igen. Men så tar mormodern verkligen "det lilla barnet på armen", som det står så vackert, och "för barnet upp till Gud".
      Det är en strålande kosmisk analys av ett sådant litet barns död. Där finns ingenting av skärseld eller onda tillstånd. Det lilla barnet upplevde att dess önskningar blev uppfyllda så snart det släppte den fysiska världen. Och så går det inte bara för den lilla flickan med svavelstickorna, utan också för en vuxen människa som dör utan bitterhet och ondska i sinnet. Det är helt normalt att få en så skön upplevelse, att bli mottagen av kära släktingar eller de som annars har blivit ens skyddsänglar. Mormodern hade blivit skyddsängel för den lilla flickan, eftersom hon var den som höll mest av henne då hon levde här på jorden.
      Det är en strålande bild av H.C. Andersen; han har så att säga nästan haft en kosmisk syn, då dessa höga, diktade upplevelser är närbesläktade med kosmisk upplevelse. Vore det fantasi, ja, då är det en fantasi som berättar om den levande verkligheten.
      De fann alltså den lilla flickan nästa dag. Hon hade frusit ihjäl. Men såsom H.C. Andersen beskriver det, har hennes död säkert ägt rum, liksom för tusentals andra små barn som dör. Självklart kan det också finnas barn som får skärseld, om de lever i ett olyckligt tillstånd och är skräckslagna och rädda när de dör. Men de blir genast hjälpta, eftersom de gråter och är olyckliga. För så snart detta omslag kommer, då man önskar hjälp, då man känner att man behöver hjälp, så finns den där. Då kan skyddsänglarna träda in, men inte förr. Det är en strålande bild av döden; en så vacker död får alla människor som inte är onda, som inte dör under ett hetsighetsanfall, som inte dör under ett vredesutbrott, som inte dör med hat i sinnet. De kommer alla att uppleva det de önskar. De får det såsom de gärna skulle vilja ha det. Ja, det får de sannerligen uppleva, och så blir de senare förda fram till den zon, där de kan vara skyddsänglar och vara till hjälp på samma sätt.