Symbol nr 13
Den eviga världsplanen
488. På symbolen hade vi kommit fram till visdomsriket (grön färg), där de sköna tingen äger rum. Det är ju kulminationen av det skapande som man lär sig här nere. Det skapande man här måste lära sig att utföra i bilder, i lera och marmor, kan man då fullfölja i den andliga världen i en materiell, naturlig storlek.
      När man sedan har sprungit sig trött med detta, degenererar det. Man kan inte fortsätta att ha ett varaktigt, glödande intresse för något som helst; man når en mättnad, och då degenererar det. Sedan kommer man in i ett annat tillstånd, in i den gudomliga världen (blå färg), där det inte rör sig om de stora skapelserna, utan om att framställa nya idéer, idéer till nya skapelser, idéer till nya människor, till nya kroppar, nya djur, nya växter, nya världar. Det är nämligen de hemmahörande väsendena som arbetar med detta, men döda väsen som kommer här nerifrån, kan också hjälpa till, och de kan få tillfälle att närvara och se alla dessa idéer.
      De väsen som hör hemma i den gudomliga världen kan se hela sin tillvaro, då de stod som träd i skogen, hur de var vilda djur i skogen, ännu inte färdiga människor osv., och då de var fullkomliga. Med sin intuitionskropp kan de intuitivt se tillbaka genom hela spiralen. Det kan inte den jordiska människan, för hon har bara en liten intuitionskropp att iaktta med. Men allteftersom intuitionskroppen växer, kan man ju se mer och mer. Den vanliga jordiska människan kan se två till tre liv tillbaka på detta plan.
      Denna värld består alltså i att skapa idéer och att uppleva, inte bara sin egen forntid, utan också klotets historia och allt som fanns i forntiden av krig och mänskliga tillvaroformer. Allt detta kan man uppleva i den gudomliga världen i fullständigt levande form, såsom det försiggick den gången det skedde. Det kan jag inte tala om i detalj, utan det är bara för att ge principen. Där är det helt annorlunda att vara historieforskare än det är att vara det här nere. Där upplever man det fullständigt som det var, tack vare de bilder det formade.
      När det sker något här nere, formar det bilder i andlig materia, och denna materia existerar ännu. Det är ju också från denna andliga materia som man här kan få vissa glimtar. Jag har inte läst om det, men jag känner till en författarinna som skrev om pyramiderna, och det var ju så välskrivet, att arkeologerna beundrade det mycket. Varifrån fick hon det? Hon kom genom sin intuition och denna förmåga i förbindelse med den energin. Hon blev i stånd att kunna försätta sig tillbaka till historiska händelser. Således kan möjligheter uppstå, så att vi genom intuitionen kan sätta vårt minne i förbindelse med denna energi.
      Sedan blir ju också detta färdigt, och då kommer vi fram till att det inte finns mer att uppleva i den yttre världen. Då går vi in i att leva på minnena, eftersom det är det enda nya nu. Nu är allting så gammalt, allt detta med det goda, hela denna fullkomlighet, allt detta är utlevt. Det enda är minnena från den gången, då väsendet levde genom den dräpande principen. Nu blir det nästan en njutning. Detta leder så människorna fram till det tillstånd i salighetsriket, från vilket de sedan föds till den nya materiella tillvaron, liksom klot blir till solar och solar blir till vintergator. Efter de materiella, avkylda tillstånden är vi åter framme vid växtriket. Detta är alltså den andliga världen i sin fundamentala struktur.
      Om varje plan kan det skrivas en massa ting, men det hinner jag inte med; det är min uppgift att visa huvudprinciperna. Senare kommer det människor som så småningom får kosmiskt medvetande, och då kommer de ju att kunna belysa terrängerna i rent lokala detaljer. Men detta är alltså huvuddetaljerna i denna värld, den humana principen i det riktiga människoriket, skaparprincipen och den intellektuella principen i visdomsriket, intuitionsprincipen med forntidsupplevelserna och framtidsupplevelserna i den gudomliga världen, och i salighetsriket är det den inre världens upplevelser, där man är fri från den yttre. Det är i verkligheten ett slags vila, man är i sin egen inre värld och kan inte uppleva något av det yttre. (Se st. 199, 240, 265, 302, 420, 473, 482, 509, 539.)
 
Sjätte kursen, tredje föredraget, hölls på Martinus Institut den 19 januari 1956.