Föreställningar om gudar och djävlar
5. Upphovet till världsalltet uppfattades som en högre värld, där det fanns ett slags högre väsen som levde på samma sätt som de primitiva människorna. Och då dessa högre väsen var av långt större natur och behärskade naturens krafter, var det mycket viktigt att komma i ynnest hos de väsen som var de starkaste. Och de väsen som var de starkaste och de bästa, uppfyllde just det som var de primitiva människornas egna ideal, men de uppfyllde dem i långt större utsträckning än dessa människor själva kunde. Dessa väsen blev deras gudomar eller gudar, och dessa gudars fiender var naturligtvis de som var med om att försätta människorna i ett olyckligt öde. På så vis skapade människan Gud till sin egen avbild, och det blev en mänsklig gudsbild. Det blev ett stycke av vägen till livets mening.
      Vi ser att dessa människor behövde ha mening i tillvaron. De kunde inte nöja sig med att det inte fanns något bakom det hela. Det måste finnas något bakom, och de blev således lyckliga på sitt sätt. De fick ett livsfundament genom de föreställningar de gjorde sig om gudar och djävlar.
      Efter hand som de själva ändrade sin struktur och blev mer utvecklade, fick de förmåga att ge en bättre bild av denna gudom eller detta upphov till världsalltet. I takt med att människornas tillvaro ändrades, blev föreställningen om gudarnas tillvaro också ändrad. På så vis fördes människorna framåt under en lång epok av utvecklingen. De tvivlade inte det minsta på dessa gudomars eller gudars existens, och hela vägen var det ständigt instinkten som orubbligt tvingade dem att forma dessa förställningar, orubbligt tvingade dem att ha denna tro, att det fanns en försyn.
      Denna inriktning på en försyn, som automatiskt utlöstes i dem, hade inte kunnat bli till om det inte verkligen fanns en gudom eller ett upphov. Hur skulle annars denna föreställningsförmåga ha blivit till? Våra ögon skulle omöjligt ha kunnat bli till om det inte hade funnits ljus. Vi hade aldrig någonsin fått hörsel, om det inte hade funnits ljud, och så är det med alla våra sinnen. Vad ska vi med ett sinne till som inte har något att förnimma? Ett sådant sinne kan aldrig skapas. Människornas inriktning på högre väsen, högre tillvaroformer, högre livsformer, hade omöjligt kunnat bli till utan att dessa högre livsformer verkligen existerade, liksom ögonen omöjligt hade kunnat bli till utan ljusets medverkan. Därigenom kan vi se att det inte är helt taget ur luften, detta med en gudom.