Symbol nr 13
Den eviga världsplanen
509. I mitt senaste föredrag visade jag hur människorna går igenom två former av kretslopp, nämligen jordelivskretsloppet och spiralkretsloppet. Reinkarnationen är en snabb genomgång av kretsloppet från liv till liv. För varje gång människorna har passerat ett jordelivskretslopp, växer de och blir hemmahörande ett stycke längre fram. För varje liv kommer de ett stycke längre fram, för att till sist upphöra att inkarnera.
      I spiralkretsloppets djurrike blir människorna färdigutvecklade på det fysiska planet och når då in till de kosmiska planen, där de kan leva i ett kolossalt lyckligt tillstånd i kraft av de förmågor och anlag som de har tränat upp och utvecklat i den fysiska världen.
      I jordelivskretsloppet mellan två inkarnationer kan människorna uppleva de andliga världarna alltefter storleken på deras andliga kroppar. På symbolen ser vi sex andliga kroppar i väsendets helhetsorganism, som är den mörka figuren som är förbunden med det violetta fältet. De sex färgfälten symboliserar de sex grundenergikropparna, instinkt-, tyngd-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minneskroppen. På dessa kroppars färg ser vi, att de grundenergikroppar som är dominerande på de kosmiska planen, är mycket lite utvecklade i djurriket.
      När människorna dör, kommer de i den andliga världen att uppleva och förnimma i kraft av bland annat känslo-, intelligens- och intuitionskroppen. Vi ser att jordmänniskorikets känslokropp är mindre än känslokroppen i det riktiga människoriket, och intelligenskroppen är mycket mindre än intelligenskroppen i visdomsriket, och människan måste därför uppleva motsvarande mindre än de i dessa riken hemmahörande väsendena. Människans intuitionskropp är mycket liten, och hon kan därför inte uppleva särskilt mycket i den gudomliga världen. Människans grundenergikroppar blir inte större när hon dör, så i den andliga världen kan hon bara uppleva i förhållande till den standard hon har uppnått före döden.
      Människan ska reinkarnera många, många gånger, innan hon kan få en sådan utveckling av de andliga kropparna som vi ser hos de väsen som är hemmahörande i de andliga rikena. Men reinkarnationen befordrar ju just denna utveckling. Liv för liv får man en högre och högre utveckling. De andliga förmågorna och de andliga kropparna utvecklas, och ju mer de utvecklas, desto mer kan man uppleva i de andliga världarna under döden.
      Om tretusen år passerar människorna gränsen till det riktiga människoriket och blir hemmahörande i detta rike. Nu befinner sig människorna i den sista delen av djurriket, där de dels måste kämpa med de djuriska tendenserna, dels måste träna upp de mänskliga tendenserna. (Se st. 199, 240, 265, 302, 420, 473, 482, 488, 539.)
 
Att jag nu har kommit in på reinkarnationen, är därför att jag inte hann förklara det i mitt förra föredrag, där jag under resan genom dödsriket hade nått fram till övergången till den fysiska världen genom reinkarnationen.