Symbol nr 20
Syndernas förlåtelse
542. Det rektangulära orange fältet över det violetta fältet symboliserar ett väsens nuvarande fysiska liv. Väsendet utlöser eller manifesterar handlingar, och dessa handlingar representerar energi. De energier som utgår från väsendet kommer tillbaka igen. De korta ödesbågarna symboliserar att energin snabbt kommer tillbaka. Några ödesbågar kommer tillbaka i det nuvarande livet, medan andra kommer tillbaka i nästa liv eller i de efterföljande liven. Den orange färgen symboliserar att det är ödesbågar av lidande som kommer tillbaka.
      Det gröna fältet symboliserar framtiden, och de streckade orange fälten över det gröna fältet symboliserar kommande fysiska liv. Det gula fältet till vänster symboliserar forntiden.
      De vita fälten mellan de orange fälten symboliserar de andliga liv som väsendet lever mellan de fysiska liven. De vita bågarna ska visa att det också finns ödesbågar mellan de andliga liven, och att de enbart representerar ljus.
      De orange bågarna har med vårt öde på det fysiska planet att göra. Vi kan se att ödet på det fysiska planet har ett ändamål. Syftet med ödet är att lära människorna hur tingen verkar. När de upptäcker att verkan av ödesvågorna är ond och obehaglig, lär de sig att upphöra med att utlösa dessa verkningar, och då upptäcker de hur de ska åstadkomma verkningar som upplevs som goda och kärleksfulla. Det sker i kraft av ödeslagen eller principen att det man gör, kommer tillbaka. Om det inte vore så, skulle det ju inte vara minsta spår av system i det, och då skulle de handlingar vi råkar ut för vara dåraktiga, orättfärdiga, och skulle inte betyda något. Men just därför att det är våra egna handlingar som kommer tillbaka, är det system i det, då är det räkenskap i det, om jag får säga så. Det är ju inte ett kontor, där man sitter med stora böcker osv. Det vilar i sig självt, det ligger i lagarna. Det är automatfunktioner. Det reglerar sig självt.
      Vi ser att ju mer man upplever lidande, desto mer utvecklas en förmåga att förstå och känna att man inte ska påföra andra lidande, och så småningom kan man inte nännas att göra det längre. Denna kärlek till nästan eller medlidandeförmåga symboliseras med den tilltagande, gula flamfiguren. Hur ska humaniteten bli till, om den inte blir till på det sättet?
      Nere i djurriket finns det ingen humanitet, men efter hand utvecklas den humana förmågan. Den humana förmågan utvecklas inte genom att någon förklarar. Man kan inte bli en bättre människa genom förklaring. Man kan ändra sig lite i det sätt man handlar på, men man ändrar sig inte fundamentalt genom undervisning. Man kan inte göra om en fruktansvärd bandit till en ängel genom att förklara tingen för honom. Det kommer livet självt att göra. Det är bara inom ett litet fält man med undervisning kan förändra människorna. Där de i själva verket har erfarenheterna, kan man mycket väl lära dem något genom visdom.
      De orange ödesbågarna kan till exempel symbolisera att en människa har begått ett mord i sitt nuvarande liv. Verkningarna av detta mord kan komma tillbaka i samma eller i ett efterföljande liv genom att hon själv blir dräpt. Men i takt med den humana förmågans tillväxt (gul flamfigur), mildras verkningarna så småningom. Hon kan bli befriad från verkningen i till exempel det fjärde livet, såsom visas på symbolen. Men varför blir denna människa inte dräpt, såsom hon egentligen skulle? Därför att hennes medlidandeförmåga och kärleksförmåga har blivit så stor, att hon inte längre kan nännas att dräpa. När man inte kan nännas att dräpa längre, finns det ju ingen grund för att man skulle få det lidandet att bli dräpt. Denna människa vet redan hur det känns och kan därför inte dräpa längre, och då upphör det av sig självt.
      Vi kommer inte att uppleva alla de lidanden som vi har påfört andra väsen. Vi kommer bara att uppleva de lidanden som är nödvändiga för att vi ska kunna bli så utvecklade, att vi inte gör det längre. På så vis reglerar livet sig självt. Det är därigenom som människorna blir bättre och bättre, mer och mer humana. Samtidigt utvecklar problemen och kampen för det dagliga brödet människans intellektualitet. När intellektualiteten blir humaniserad, och humaniteten blir intellektualiserad och reglerad av den finaste logik, blir det till kärlek, kärlek till nästan. Sådan är ödesprincipen, och efter varje liv kommer man ett steg högre upp, såsom visas med den orange trappfiguren på symbolen. Detta är grundprincipen i utvecklingen. (Se st. 274, 295, 317.)