Tänkande utanför tid och rum
75. Vi måste använda våra andliga förmågor och vänja oss vid att tänka utanför tid och rum. Människorna är vana vid att enbart tänka i tid och rum. De är vana vid att allting har en början och ett slut. De kan inte förstå annat än att allt måste ha början och slut.
      Många människor har frågat mig: "Men vem har då skapat Gud?" De menar att levande väsen måste ha en början, liksom de också måste ha ett slut, och det är inte så märkligt, för det är ju den största erfarenheten de har inom det förnimmelseområde de besitter.
      Allt de ser har en början, som avslutas, och det upplöses. Det blir till, kulminerar, upplöses. De ser att lövet vissnar på hösten, det går över i kretsloppet, blir borta och försvinner. De ser att väsen föds, väsen dör. Det hela ser ut som om det bara har en liten tid, ett sådant litet avsnitt. Det har alltså en början och ett slut.
      När man är inställd på att tingen ska ha en början och ett slut, och när man inte alls kan tänka på något annat sätt, är det helt uteslutet att nå fram till förståelse av livets mysterium. För själva livet, hela världsalltet, har ingen början, och det kommer aldrig någonsin att få ett slut. Det finns ingen början och inget slut på hela världsalltet.
      Vi ser helt riktigt att det vi har på nära håll, det börjar, det kulminerar, det dör. Men vi ser också att det är resultatet av något förgånget. Något som dör, medför att något annat föds, och när detta sedan dör, medför det att det åter föds något nytt. Vi ser således en evigt fortsättande kedja. Vi ser således något som hela tiden fortsätter.
      Man kan inte på logiskt vis tänka sig att något blir till av intet. Något kan ju inte komma av ingenting. Ett absolut ingenting kan inte bli till något, liksom något heller inte kan bli till ingenting. Det som är till, måste fortsätta att vara till. Det har alltid varit till, men det ombildas till andra former.