Människorna ser bara det rent ytliga
78. Människorna uppfattar bara det de rent ytligt ser som tid och rum. De upplever i tids- och rumsdimensioner, och de tänker inte på att denna tids- och rumsdimension är en uppenbarelse eller ett tillkännagivande av något annat. Detta något finns också i en människa. Det finns i alla levande väsen. Det är något inne i oss som tänker, som upplever. Det är något i oss som har vilja. Det är något som betingar att vi kan bli glada, att vi kan bli bedrövade, att vi kan önska det ena och begära det andra, och vi kan utlösa det och det.
      Det är något i oss som likaså visar sig som något som inte kan vara identiskt med tid och rum. Det kan det alldeles omöjligt vara. Varför kan det inte vara det? Det kan det inte, för om vi nu iakttar kroppen, vår organism, ser vi att varenda liten del av den, hur litet organ, hur litet ting vi än kan iaktta, även med ett förstoringsglas eller mikroskop, endast utgör ett redskap som inte är något självständigt. Det är ett redskap, en apparat, ett organ, som utlöser särskilda funktioner, något som är skapat för att uppfylla det eller det ändamålet. Det har ingen betydelse om det är hjärnan eller om det är hjärta, lungor eller lever. Det finns inte något som helst i den fysiska organismen som inte är ett redskap.
      Men ett redskap existerar ju inte för redskapets skull. Ett redskap är något som används av något annat. När nu detta andra inte finns i kroppen, och hela kroppen är ett redskap, ser vi här att det bakom kroppen existerar ett något som är bestämmande över kroppen, något som betingar om man står upp eller om man sitter ned, om man gör det eller det, något som hela tiden är det ledande och härskande. Det förnimmer vi som mittpunkten i oss själva. Vi förnimmer oss själva som ett jag. Vi förnimmer oss som mittpunkt i det hela, och detta är vårt jag. Genom språket har det avslöjat sig att vi inte kunde komma förbi att finna ett uttryck för detta något, och vi säger därför "jag". Vi kallar det "jag". Jag såg, jag sprang, jag var glad, jag var sjuk.
      Vi måste alltså uttrycka detta något genom en benämning – ett jag. Detta jag är inte hjärnan, ögonen, öronen, hjärtat, lungorna, det är inte kroppen. Vad är det då? Det är inte något tids- och rumsdimensionellt. Det kan det inte vara, eftersom det är det "något" som skapar, som bestämmer. Det kan heller aldrig ha börjat. Det är själva skaparen i oss. Det skapar genom kroppen, det önskar och ger sig till känna genom våra manifestationer. Därför kan det heller inte ha någon analys, för det vi säger om detta "något" skulle aldrig kunna bli annat än något som det har skapat.
      Säger vi om detta jag i oss att det är ont, eller det är gott, det är stort, eller det är smått, så är det ju skapade realiteter, skapade produkter. Men skaparen måste ju ha existerat innan det skapade framträdde, så därför kan det skapade inte vara en analys av skaparen. När man säger att ett jag är ont, så är det onda ju något som jaget har frambringat; jaget existerade ju före det frambringade. Vi kommer alltså åter till samma facit, att jaget är evigt. Det är inte skapat. Det kan inte vara skapat, för skaparen kan inte skapas.
      Det finns bara två ting i världen: skaparen och det skapade. Men det skapade kan ju inte frambringa skaparen. Det är ju inte så, att skaparen är en produkt av det skapade, det är omvänt. Det skapade är en produkt av skaparen.