Ett evigt odödligt jag bakom naturen och världsalltet
79. Vi kommer därför att upptäcka att jaget i oss har samma analys som det som var bakom ärtan, det som var bakom solen, det som var bakom alla storlekar, alla begrepp. Det är också bakom oss som ett jag, det är evigheten och oändligheten. Det har samma analys, nämligen något som är. Hur ska vi komma förbi denna realitet? Är det någon som kan bortförklara det? Inte om det ska vara logiskt. Den låter sig inte göras. Då skulle man påstå att det är de döda tingen som skapar de levande, det är det skapade som skapar skaparen, alltså den fullständiga motsatsen till vad som är ett faktum.
      Vi kommer således till ett odödligt något som är bakom världsalltet och naturen, bakom alla storlekar, bakom alla tids- och rumsbegrepp. Där kommer vi till samma "något som är". Vi kan inte ta bort det. När vi tänker på hela världsalltet, måste vi medge att detta världsallt är "något som är". Vi är alla till, vi kan inte säga att vi inte är till. Vi kan heller inte säga att allt det andra inte är till – alltså är det till. Vi måste verkligen bedöma allt som är till som "något som är". Vi kan inte säga att det är något som inte är. Det är "något som är".
      När vi nu iakttar helheten av allt detta, blir det också samma analys. Det kommer utanför storleksbegrepp. Hela världsalltet utgör ju en balans av allting. Det är det onda och det goda, det ljusa och det mörka, det är ju allting. Alltså kan vi heller inte om själva världsalltet säga att det är ont eller gott, att det är stort eller smått. Det har ingen analys i sig självt. Det är en evig realitet, ett evigt facit. Det går också upp i det "något som är". Således går allting upp i denna enhet, upp i "en princip som existerar".