Vid den vanliga fysiska iakttagelsemetoden är individen beroende av tid och rum eller ett fast fysiskt perspektiv som han inte på något särskilt realistiskt sätt kan komma förbi. Detta fasta perspektiv gör alltså att vissa föremål kan vara t.ex. "för nära", så att det behöriga avstånd saknas som skulle ge forskaren överblick. Så är t.ex. fallet med jordklotet, den jordiska människans "närmaste" stjärna. I det fysiska förnimmelseperspektivet är den alltför nära inpå, dess enskilda detaljer alltför stora och ibland i stånd att helt fylla ut förnimmelsehorisonten. Den jordiska människan har ingen möjlighet att genom vanlig fysisk iakttagelse se jorden på ett sådant avstånd att hon på så sätt kan få en fundamental och praktisk överblick över den. Hon måste nöja sig med en – teoretisk.