Men då erinringarna härom för den i ockult avseende primitiva jordiska människan ännu är alltför svaga för att kunna tränga igenom hennes fysiska tillvaro, blir samtliga tillvaroplan utanför det fysiska planet inhöljda i mystik och mörker för henne. I sitt vakna fysiska framträdande tror hon alltså att sömnen är ett medvetslöst tillstånd och döden ett tillstånd där allt liv är utsläckt, en sömn, ur vilken ingen någonsin kan vakna. Det är förståeligt att en verklig rädsla för döden därför är vanlig i denna zon.
      Men mitt i allt detta mörker brinner en liten svag och späd låga. Det är hoppet om en evig tillvaro. Dess flämtande sken är ingenting mindre än svaga efterdyningar från den energiutlösning från ifrågavarande individers späda upplevelser på de övriga tillvaroplanen under det fysiska tankeavbrott som en gång skall bli en fullkomlig, allt genomträngande erinring om livet utanför den fysiska tillvaron, bli till den odödlighetsförnimmelse som kommer individens uppståndelse från ett fysiskt tillstånd till en evig tillvaro att bli ett faktum.