Under det att makroindividen är direkt medveten i makroupplevelsen, som ju är hans egen direkta livsupplevelse, är han endast indirekt medveten i mikroupplevelsen eller de små väsendenas upplevelse och tillvaro i hans organism. Denna indirekta upplevelse äger huvudsakligast rum när det uppstår disharmonier i hans organism. Dessa disharmonier upplever makroindividen som identiska med sjukdom, smärta och lidande. När det inte förekommer några disharmonier i organismen, ingår mikroindividernas hela tillvaro och upplevelse i makroindividens upplevelse endast som en känsla av naturligt välbefinnande. När en individ upplever kroppslig smärta och lidande vill det alltså säga att det i hans organism finns en hel del mikroindivider, som på ett eller annat sätt fått sin livsbetingelse eller sin existens försvårad, och sina små organismer mer eller mindre lemlästade eller ödelagda av en onaturligt stegrad "kamp för tillvaron" som därigenom uppstått för dem. Om organismen inte bestod just av små organismer som representerar små levande väsen, utan av "död materia" – vilket naturligtvis är en omöjlighet i universum – skulle smärta och lidande inte kunna existera. Emedan smärtan och lidandet är den orubbliga grunden för det första skapandet av makroindividens upplevelse av visdom och kärlek och den därur framsprungna absolut fullkomliga lyckan eller upplevelsen av Gudomens eget liv – den tillvaro som i verkligheten är ett faktum men som av de flesta jordmänniskor blivit felaktigt uppfattad eller missförstådd – skulle denna upplevelse vara en omöjlighet utan dessa mikroorganismer.