Att människor, som annars på vissa andliga områden är högt utvecklade, i våra dagar låter sig ryckas med av en urgammal idé, som stammar från en mycket primitiv och hednisk epoks uppfattning och som går ut på att individernas lik eller själlösa kroppar skall brännas, beror uteslutande på deras fortfarande ytterst torftiga kunskap om mikrokosmos. Kunskapen om denna del av världsalltet är ännu så elementär att den inte alls har kunnat effektivt gripa in i dessa väsens känsloliv, beröra deras kärleksförmåga, deras samvete. Att deras fysiska kropp är ett helt universum, i vilket miljoner och åter miljoner levande väsen får sin livsupplevelse, att den är en hel liten värld, i vilken dessa små väsen kämpar för "sitt dagliga bröd", upplever sina sorger och lidanden, sina glädjeämnen och sin livslycka, detta har de inte blivit medvetna om, liksom det naturligtvis inte heller riktigt har gått upp för dem, att de med sin dagliga vandel och livsföring, sin kost och sin kroppsvård utgör utomordentligt stora medverkande faktorer vid skapandet av harmoni och lycka eller av disharmoni och olycka på dessa små väsens tillvaroplan eller i deras livszoner. Trots att en del av dessa livszoner är människornas eget kött och blod, är detta kött och blod faktiskt fortfarande en okänd realitet för dem. Att uppfatta sin kropp som muskulatur, skelett och benknotor, som nerver och senor, som kött och blod o.s.v. är inte någon verklig eller absolut kunskap, så länge man inte vet att dessa realiteter endast är det yttre resultatet av ett samspel mellan myriader av levande väsens dagliga liv och verksamhet. Ett universum, i vilket förhållandet mellan guden och de levande väsendena är så latent eller ofullkomligt, är en värld utan Gud eller en Gud utan en värld, liksom ett jag utan kunskap om sin kropps identitet som universum med invånare är ett "ofött" väsen, ett "foster" i den verkliga tillvaron, i den verkliga formen av livsupplevelse.