Ældre Kosmos og Kontaktbreve

Kære læser!

For en enkelt gangs skyld overlader jeg det meste af pladsen i dette brev til en anden. På en af mine foredragsrejser traf jeg Artur Hoff, der havde ønsket en samtale med mig. Jeg vidste, at Artur Hoff var blind, men kendte derudover intet til ham. Skæbnen ville, at der imellem os opstod en dyb sympati, og længe varede det ikke, før timerne fløj med at besvare de mange spørgsmål, der brændte i hans sjæl. Vi, for hvem dette at kunne se er noget aldeles selvfølgeligt, glemmer alt for let, hvilken kostelig gave synet er. Lad så livet iblandt være svært, vi lever dog i en farvernes og formernes verden, som den blinde i så godt som alt er lukket ude fra. Derfor kan det virke næsten overvældende på sindet at sidde over for et blindt menneske, der udstråler al den indre harmoni, fred og tryghed, alt for mange seende mennesker mangler.

Det var mig en så stor glæde at være sammen med Artur Hoff, at jeg ved min afsked bad ham forsøge i et læserbrev at give udtryk for den glæde over mødet med Martinus arbejde, som han så levende havde delagtiggjort mig i. Han blev meget chokeret over mit ønske, da han ikke syntes, han havde nogen adkomst til at tage andre menneskers tid med det, som rørte sig i hans sjæl. Det var kun efter et meget indtrængende ønske fra min side, at han lovede at opfylde min bøn. Men jeg ønskede meget det brev, som han nu har sendt mig, for det fortæller om et menneske, livet i denne inkarnation har dømt til at leve i et fysisk mørke, men også om et menneske, der gennem Martinus verdensbillede er blevet ført ind i et mentalt lys, hvis rolige, voksende flamme ikke hverken svækkes eller bringes til at blafre af al den uro, vi igennem vor evne til rent fysisk at kunne se så ofte udsættes for. Jeg har valgt at gengive brevet på forfatterens eget modersmål, da jeg ikke gennem en oversættelse på nogen måde ønsker at berøre den noble ånd, det linie for linie giver udtryk for!

Det andliga ljuset kom till mig i mörkret.

Under ett personligt sammanträffande med Gerner Larsson, på senhösten föregående år, lovade jag honom halvt omedvetet en liten artikel med innehåll som rörde mig och de förhållanden, som skapas genom att man är blind. Sedan jag tänkt över saken, blev jag nästen rådd for vad jag lovat. Någon offentlig skribent har jag aldrig varit och något särskilt märkvärdigt hade jag ej heller att komma med. En ny påminnelse förmår mig dock att söka hålla mitt löfte. Redan nu ber jag om läsekretsens överseende, om artikeln synes eder tom och innehållslös.

Efter avslutad tioårig skolgång med såväl teoretisk som praktisk undervisning, återvände jag till min hembygd. Då jag hade förmånen att äga ett gott hem, snälla föräldrar och syskon, blev min ungdomstid ljus och harmonisk. Mycket av denna tid använde jag till läsning och korrespondens med blinda i mellaneuropa. Under fritiden på yrkesskolan passade jag på att studera Esperanto, som en privatlärare undervisade i alldeles gratis. Jag minns att vi var 20 stycken som började, men det var bara 6 som fullföljde kursen.

Efter mina föräldrars död flyttade jag in till Malmö, där bättre förvärvsmöjligheter fanns för en blind. Allt gick ganska bra. Det fanns rikligt med arbete och jag hade vänner och bekanta att umgås med.

Ju äldre jag blev, desto mer började jag fundera över livets mening och livets gåta. De ensamma arbetstimmarna på min verkstad gav mig tillfälle att fundera och meditera, men resultatet blev alltid detsamma, negativt.

Jag besökte kyrkor och flammande väckelsemöten bland frireligiösa, men det gav ingen tillfredställelse. Varför jag sökte har jag svärt att förklara. Sökardriften kom liksom omedvetet.

Rent tillfälligt fick jag besök av en god vän till en av mina kamrater. Som mera i förbigående, omnämnde hon Martinus och hans Kosmologi. Genast blev jag intresserad och började fråga och fråga. Hon var vänlig nog att erbjuda mig följa med till ett föredrag.

För mig blev Mogens Möllers föredrag den gången mest en djungel där det var svårt att hitta rätt. Orsaken var enkel. Jag hade aldrig tidigare haft tillfälle och möjlighet att låsa böcker om den andliga vetenskapen. Inkarnationsteorin hade jag visserligen hört talas om, men endast som ett vagt orientaliskt begrepp, hörande hemma i orienten.

Lyckligtvis hade jag min hjälparinna att rådfråga. Hon erbjöd sig så, att utan ersättning, läsa in på band, en bok som hon ansåg vara lämplig för en sökande nybörjare. Det var Gerner Larssons utmärkta bok "Andlig vetenskap for alla".

Sedan boken var inläst, började studierna av den. Det var en underbar tid. Steg för steg låter författaren den studerande nästan omedvetet glida in i Martinus Kosmologi och Andliga vetenskap. Genom sin lättfattliga framställning och sitt koncentrerade innehåll lägger boken grunden till fortsatta studier. Boken blev fönstret i min själ, genom vilket det Andliga Ljuset strålade in på ett sätt, som jag inte vågat hoppas. Sedan jag studerat denna bok var det lätt för mig att förstå Mogens Möllers föredrag. Sedan har jag förtsatt mina studier av Martinus världsbild i den mån jag haft möjlighet och resurser härför.

Numera betraktar jag min inkarnation närmast som en gåva, som det gäller för mig att taga vara på.

Jag har, trots min blindhet, så mycket att tacka för. Tänker ni någon gång på att hälften av jordens befolkning lever på svältgränsen. Att flera hundra tusen barn drabbats av den fruktade ögonsjukdomen "Trahkom". Detta endast nämnt i förbigående för att ni bättre skall förstå mig då jag mände att jag känner min inkarnation som en gåva, värd att brukas på rätt sätt.

Må det förunnas mig att göra en stilla vädjan till er kära läsare. Om ni kommer att möta en ärligt sökande nybörjare på er väg, stöt då inte bort honom om han börjar fråga. Besvara hans frågor även om de äro enkla och kanske naiva. Framförallt upplys honom om Martinus och hans böcker. Rekommendera honom en lämplig bok, som ni tror just passar för honom. Kanske gör ni honom en större tjänst än ni själv anar. Martinus Kosmologi och världsbild är lyckligtvis till för alla. Det gäller att taga emot och förstå, var och en efter sin förmåga och sin möjlighet.

Det viktigaste är inte att veta och kunna allt, som Jesu tids skriftlärda. Det viktiga är att ha en inre täckning för det man utifrån, genom studier, tillgodogör sig.

 

– Hvis gennemlæsningen af dette brev har formået at give Dem blot lidt af den glæde over Martinus tanker og lidt af den fred og dybe harmoni, der udstråler fra fra Artur Hoff's egen person, forstår De sikkert også, hvorfor jeg bad denne ven af vort arbejde om at skrive netop dette brev!

 

P.S. Skulle der iblandt læserne være en og anden, der gerne vil sende Artur Hoff en lille hilsen, er hans adresse:
Artur Hoff, Fredsgatan 16. B., Malmö Ö, Sverige.