Symbol nr 45
Människokroppen som stjärnsystem
537. På natthimlen visar oss Försynen hur atomvärlden ser ut, och när människorna har blivit tillräckligt utvecklade kommer de att kunna förstå det. De har då nått fram till att få den intellektuella begåvningen, tankeförmågan, så att de inte som djuren är bundna till att leva automatiskt och bara tänka på att få föda och befordra avkomman. Människorna har också sitt parningstillstånd och måste också skaffa föda, men samtidigt växer det fram en helt ny värld. Det är inte en yttre värld, utan det är något som den yttre världen avlagrar i deras medvetande. Den skapar mentalitet och tankeförmåga, och människorna börjar få en inre värld som är en spegelbild av den yttre världen. Denna tankeförmåga är början till att kunna förnimma i hela universum.
      Det är inte meningen att man ska resa i den högre världen. Där reser man inte, där tänker man. Det innebär alltså att man där kan tänka sig till även de mest avlägsna ting. Här på det materiella planet är det bara våglängder, på så vis att man kan tänka sig in i det och uppleva det. Man måste börja med att tänka sig sin egen organism uppförstorad, så att den har samma format som den stjärnhimmel vi har över oss. Om vi tänkte oss en mänsklig organism uppförstorad i det formatet, skulle vi inte längre se den som en mänsklig organism, utan i stället som ett system av lysande partiklar, alltså som ett vintergatssystem. Vi skulle se en ny stjärnhimmel, men inte de figurer och stjärnbilder som vi känner till från vår egen natthimmel. Vi skulle se andra figurer från en annan värld, nämligen från vår egen mikrovärld. Den motsvarar den stora makrovärlden där ute, och den bildar ett särskilt system som vi på symbolen ser som en mänsklig figur.
      Denna bild av vår organism är inte ämnad att vara ett konstnärligt fotografi, den är en symbol. Det är inte min uppgift att göra fina naturenliga återgivningar, det är min uppgift eller mission att göra symboler som kan uttrycka principerna. På symbolen är partiklarna kanske mer förtätade än i de system man ser ute i världsrymden, men principen är densamma. Vetenskapen kommer också att kunna bekräfta, att när man tänker sig kroppen så väldigt gigantisk, ser man den inte som en människa, utan som en atomvärld med partiklar i ett stort tomrum, liksom det mellan stjärnorna och systemen ute i världsrymden finns väldiga tomrum.
      När allt endast är fysiska partiklar, var finns då det som tänker, upplever och styr det hela, det som delar upp det på detta sätt och formar det till en människa? Enligt mina analyser består de olika systemen: lungsystem, hjärtsystem, magsystem osv., av de olika grundenergiområdena. Detta är inte blott baserat på fantasi, utan på en verklig, riktig sinnesupplevelse. Vi kan inte se det med ögonen, men med vår tanke och våra intellektuella förmågor kan vi förstora upp människokroppen så mycket, att den framträder i atomtillstånd. Alla andra fasta ting, djur och växter skulle ju också framträda i atomtillstånd, och vi skulle se konturerna av dessa tillstånd i denna värld.
      Nu säger man kanske: "Men varför ligger figuren vågrätt?" Jo, i detta område är det ingenting som säger vad som är uppåt och vad som är nedåt. Det som är uppåt och nedåt för oss är inte alltid uppåt och nedåt ute i världsrymden. I världsrymden avgör man själv vad som är uppåt och vad som är nedåt. Man säger kanske också: "Varför kan man inte se någon rörelse? Människorna rör sig ju, de ligger inte stilla så där." – Men vi ska komma ihåg, att när vi förstorar den mänskliga organismen till detta format, har vi ju också förstorat både rum och tid. Våra jordeliv har blivit så förminskade, att vi inte skulle kunna uppleva att figuren rörde sin arm. Om armen så bara rörde sig upp till huvudet, måste vi nere i vårt format uppleva tusentals liv för att kunna se det. I ett enda liv skulle vi inte kunna se någon rörelse. Ute i världsrymden ser vi därför inte heller ens de mest fantastiska, snabba rörelser; för oss ser det ut som om det står stilla. När människans organism är uppförstorad och ska ses i detta stora format, gör sig ju samma lagar gällande. Men det vi ska se är inte rörelserna, det är den inre strukturen.
      Vi ser nu att hela världsalltet utgörs av sådana stjärnsystem. Att atomvärlden är mikroskopisk för oss, är endast ett perspektivförhållande. Så måste det nödvändigtvis vara, för perspektivprincipen omfattar allting ända nedifrån det minsta tillstånd och upp till det oändligt stora. Men vad kan man nu sluta sig till av det? Jo, liksom det finns figurer uppe i makrokosmos, finns det också figurer nere i mikrokosmos: hjärtsystem, lungor, njurar osv. Allting bildar konturer och system. Vi ser ett världsallt fullt av system, fullt av vintergator, och vi får här i det lilla förklaringen på vad det är vi ser i det stora, och uppe i det stora börjar vi kunna se att det är detsamma som i det lilla. Vi har alltså sett att nere i det lilla är det fråga om levande väsen, och vi vet att det finns ett mellankosmos där vi inte ser det som partiklar och tomrum, utan som levande, arbetande organismer, som vandrande, tänkande, handlande, levande väsen. Ja, men då måste det ju också uppe i det stora kosmos vara fråga om levande väsen, och därmed kommer vi mycket närmare gåtans lösning.
      Det vi således har iakttagit är den fysiska materien, och det är den som visas på symbolen. Vi känner till mineralriket, växtriket och djurriket, där jorden med de icke färdiga människorna befinner sig. Mineralriket är den lägsta formen av liv. Det är rörelse och förändring i mineralriket, och även om det sker långsamt vittrar klippor, och till och med de fastaste materier upplöses med tiden. Vi ser att det uppstår ett växtrike på jorden, och att växterna utvecklar sig till att bli väsen där man inte kan se om det är djur eller växter. De utvecklas vidare och blir till djur, och djuren växer fram till att bli människor. Det vet vi också. – Men det vi ser härifrån är ju stjärnsystem. De består av atomer. Vi ser det uppförstorat, vi ser det i mikrokosmos, men det finns ju något mer. Det är något som upplever med hjälp av denna organism, det är något som upplever med hjälp av dessa figurer i världsrymden. Var finns detta något? Det är inte tillgängligt för förnimmelse. Det bildar tomrum. Det vi kan se, är den materiella världen. Men tomrummet består också av materia, om än blott en andlig materia. Den bildar de andliga världarna, liksom den fysiska materien bildar de materiella världarna. Men nu vet vi att det materiella består av levande väsen som har ett jag, och som finns bakom dessa atomer.
      Ute i makrokosmos ser vi atomer framträda i form av solar, stjärnsystem osv., först som värme, sedan blir de till gasdimmor, och gasdimmorna förtätas och blir till glödande eldhav. Dessa eldhav innehåller ämnen som är desamma överallt i världsalltet, ämnen som efter hand kan omformas och utlösas i olika solar, planeter osv. Därnäst utvecklas det vegetabiliska och det animaliska livet, en process som vi ju känner till från det materiella planet. Livet kommer alltså från solen, det kommer från ljuspartiklarna i världsrymden; därifrån framträder livet.
      En gång hade detta jordklot inte nått längre på det fysiska planet än att det var en glödande eldmassa, men nu har det nått till ett avkylt tillstånd så att vi kan leva på det. Allting har kommit gradvis, men det kom alltså från det psykiska planet, det kom från tomrummet. Porten in till den materiella världen är alltså soltillståndet eller eldtillståndet. Nere i vår organism har vi dessa solar eller atomer som är samma slags kraftcentrum som vår sol. Vad är det som sker? Det som sker är att den psykiska energin utvecklas, den koncentrerar sig fram och kommer igenom atomen och in på det materiella planet på samma sätt som sker igenom solarna i makrokosmos.
      Men denna värld är inte allt som finns till, det finns något utanför. Detta något är det som är stillhet, det som upplever rörelserna, det som finns bakom ljuspartiklarna, atomerna och solsystemen. Det är alltså jagen i de levande väsendenas organismer. Det existerar inte ett enda levande väsen utan att det står inför ett makrokosmos. Väsendena finns inuti en större organism som också har ett jag. Inget levande väsen kan utföra något utan att det finns en förbindelse mellan dess eget jag och detta makroväsens jag.
      En snickare, en smed eller en målare kan inte utföra något utan att ha material till det. Materialen är inte något de har medfött, de är inte något som finns i organismen. De måste få materialet utifrån, men hur har det blivit till? Jo, det har uppstått genom ett större jag, som till exempel jaget bakom den stora organism som vi lever i – jordens organism. Den levererar material till sina mikroväsen, alldeles som vi levererar material till våra mikroväsen. Således blir det ett samarbete. Organismerna, den materiella rörelsen, energifunktionen, äger alltså rum i form av en reaktion mellan vårt eget jag och naturens jag. Där strålarna möter varandra uppstår vår organism, uppstår vår manifestationsförmåga, vår tankeförmåga, vår förmåga att uppleva. (Se st. 107, 136, 321, 381.)