859. Och hur skulle väl väsen, hos vilka det brunstiga "handjuret" eller "hondjuret" ännu var deras enda erfarenhet eller upplevelse av sexualitet, kunna förstå ett könstillstånd som skiljer sig så mycket från deras eget? Deras kunskap på detta område var ju orubbligt baserad på de fakta som väsendenas yttre fysiska organ under tusentals inkarnationer hade rotfäst i deras medvetande såsom heliga, okränkbara ideal. Ett "honväsen" var ett "honväsen", och ett "hanväsen" var ett "hanväsen", vilket orubbligt bekräftades genom deras fysiska organ. Det var alldeles uppenbart vilken oföränderlig roll en kvinnoorganism var avsedd att spela i den sexuella leken, liksom vad den manliga organismens insats organmässigt skulle bestå i. Att denna organmässiga bestämmelse, liksom alla andra organmässiga insatser, endast är en tillfälligt nödvändig företeelse för det eviga jagets eller väsendets passage genom livets olika faser, är ju omöjligt för väsendena att veta, så länge de inte alls känner till reinkarnationen. Att deras religions heligaste föreskrifter aldrig i något enda fall för ett absolut "hanväsen" och ett absolut "honväsen" kunde bli annat än ouppnåeliga utopier, och således vore rena humbugen eller bedrägeriet, om inte "något annat" först ägde rum, är dock något som redan tidigt börjat bli uppenbart för dessa ideals troende anhängare. Men vad detta "något annat" kunde vara, hade de då ingen lösning på. Det blev till mystik. Och sedermera blev mystiken känd som teorin om "nåden" och "syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus".
      Eftersom idealen fordrade "allkärlek" – "älska din nästa som dig själv" – och detta var något omöjligt, i och med att väsendenas sympatianlag var baserade på organ som lika mycket skapade antipati mot deras eget kön som de skapade sympati för det motsatta könet, och detta helt oberoende av viljan, så kunde de inte uppfylla ett sådant krav. Men då de inte hade förmågan att se denna naturliga företeelse som grunden till sin oförmåga att uppfylla kärlekskravet, utan trodde att denna uppfyllelse i verkligheten endast var en fråga om vilja, kunde de bara få den uppfattningen att den bristande uppfyllelsen av kärleksbudet gentemot nästan enbart var deras eget fel. De betraktade detta bud som en befallning från Gud, som man kunde efterkomma lika lätt och handgripligt som man kan efterkomma anvisningarna i en handbok eller följa ett recept för framställning av någon produkt. Men då det ändå förblev ett ständigt närvarande faktum för dem att de inte uppfyllde budet, fick de mindervärdeskomplex. De trodde att misslyckandet berodde på viljeslapphet, karaktärsbrist eller bristande moralkänsla hos dem själva. Därigenom blev den bristande uppfyllelsen av kärleksbudet i deras ögon till "synd". Och benämningen "syndare" blev därmed dessa väsens huvudbeteckning på alla människor.