Symbol nr 45
Människokroppen som stjärnsystem
107. Här är en människa sedd från mikrokosmos. Ingen fast kropp är i verkligheten någon fullständigt sammansvetsad massa. Den består av små partiklar, mellan vilka det är tomrum, och tomrummet är många gånger större än partikeln. Så är varje fast materia uppbyggd. Dessa partiklar kallar vi atomer, och kring dessa atomer finns det elektroner. Det är en fullständig bild av solsystemet. Där nere i mikrokosmos har vi också solsystem, vintergator osv. Där råder samma principer, och det innebär att sett från en bestämd synpunkt ser en människa ut så. Hon är ett vintergatssystem på en mikroskopisk stjärnhimmel. Det är inte fantasi. När vi består av atomer, och det finns mycket mer tomrum än partiklar i dessa små atomer, ja, då måste vi ju se ut som på symbolen. Ja, vi är ännu luftigare, men detta är ju bara en symbol.
      I sin innersta analys är en människa här på det materiella planet ett stjärnsystem, ett atomsystem. Men ett atomsystem är ju ett solsystem, ett vintergatssystem. Och var är då upphovet? Upphovet måste vara i tomrummen. Tomrummen är alltså inte tomrum, utan de är sätet för kosmiska strålar, precis som världsrymdens tomrum mellan stjärnorna är sätet för kosmiska strålar. Och vad är då det? Kosmiska strålar är medvetande. Kosmiska strålar är det medvetande av vilket tanke, erfarenheter och handlingar utlöses.
      I senare föredrag ska vi också se hur de tankearter som går genom hjärnan ger liv åt de olika delarna av kroppen, ger liv åt de olika solsystemen. Atomerna är bara centrum, genom vilka tankekraften utlöses runtom i organismen, och därvid blir tankekraft till livskraft (kapitel 9 och 10).
      Det vi här i mellankosmos upplever som fasta system, som människor, djur och växter osv., är i realiteten stjärnsystem på samma sätt som dem vi ser ute i världsrymden. Men det är ett stjärnsystem i mikrokosmos. Däruppe är det ett stjärnsystem i makrokosmos. Mellan de två kosmos har vi mellankosmos. Men i mellankosmos tar tingen form på grund av vår förnimmelseförmåga, och de kan bli till de realiteter som vi kallar människor, djur och växter osv., och bli till tankebilder som formar vårt medvetande. (Se st. 136, 321, 381, 537.)