Symbol nr 11
Den eviga världsbilden, det levande väsendet 2, den eviga Gudomen och de eviga gudasönerna
112. Dessa tre principer, X1, X2 och X3, bildar tillsammans hela världsalltet, och de bildar tillsammans ett levande väsen. På symbolen har vi alla tre principerna tillsammans. Vi ser den vita skivan genom öppningen i mitten, det är alltså det stora jaget, det gudomliga något, och vi ser också att det blir synligt genom de små öppningarna i den violetta skivan. Det violetta är Gudomens skaparförmåga, och verkningarna uppstår därifrån. De enskilda jagen sänder ut en stråle, och från mitten utgår strålar, och där de möts uppstår formernas värld.
      Det jordiska människoriket är placerat i slutet av djurriket, där jordklotet passerar förbi. Klotet har i sin bana en gång varit på mineralrikets eldstadium, senare blev det till ett växtklot, och så blev det till djurklot, och om tretusen år kommer det att passera stjärnan vid det gula området, och då kommer det att vara ett fullkomligt människorike på jorden.
      Det enskilda levande väsendets jag är symboliserat med en liten rund vit figur, och utanför är dess organism. Väsendets jag strålar ut mot Gudomen. Det är inriktat på Gudomen. Det innebär dock att det inte behöver vara inriktat på Gudomens jag. När det är högre utvecklat eller primitivt, är det inriktat på Gudomens jag. Men på det skapande, det intellektuella, det materialistiska stadiet är väsendet ju inriktat på materien. Men materien är också Guds medvetande, den är Guds organism. Ett väsen kan inte skapa något utan att det möter strålarna från Gudomen.
      En snickare som ska tillverka möbler måste ju ha trä, men träet har kommit från de strålar som kommer från mitten av symbolen. Snickarens egen utstrålning kan bearbeta träet, och så är det hela vägen. Allt det vi kan göra, kan vi bara göra i kraft av den materia som finns här på klotet. All materia, såväl den materiella som den psykiska materien, kommer från detta jag, som vi ser i mitten av symbolen. Vi befinner oss hela tiden i samarbete med detta jag, hela tiden i samarbete med Gud. Vi kan aldrig någonsin komma utanför Gud. Även om vi inte själva tror på Gud, så samarbetar vi med Guds medvetande, för hela den materiella världen är en enda stor energi. Alla ämnen, fasta, flytande, gasformiga osv., är rörelse, är energiutlösningar, och i kraft därav kan vi omforma energierna till att lystra till oss – på så vis kan vi skapa.
      När människorna skapar maskiner, hus, kläder osv., sker det genom att de strålar ut sin medvetandekraft mot materien, som Gud har frambringat. Således har alla levande väsen, även växterna, också ett jag och en organism som befinner sig i samarbete. De möter Gud här i materien, i samarbetet i sin organism, i sitt sätt att vara, i sitt förhållande till andra levande väsen; där är det Gud de möter. När vi är med människorna, är det också Gud vi möter.
      Det är Guds jag som är bakom, och det är detta element som på symbolen är markerat med den vita skivan bakom. Med hjälp av skaparförmågan är det uppdelat såsom visas med de vita öppningarna på symbolen. Man kunde också likna det vid en låda med många hål. Om man tänker sig att det fanns ett ljus inne i lådan, skulle detta ljus ju stråla ut genom alla hålen. Dessa ljusstrålar kan vi likna vid vårt jag, och således är Guds jag samma element för alla. Det är Guds jag som är i vårt jag, och den enskilde blir därigenom ett skapelsecentrum i Guds manifestation.
      På symbolen ser vi alltså världsalltets kosmiska struktur. Man kan inte göra någon bild av världsalltet, man kan bara göra en symbol, för i sin kosmiska struktur består ju världsalltet av eviga principer. Man kan veta om mina analyser är sanna, om de är riktiga, genom att se om de är baserade på eviga facit. Om de är baserade på tids- och rumsdimensionella facit, kommer de att förgå. Men det är eviga facit. Det kommer man underfund med, för det finns inte något annat. Det är eviga principer.
      I mitten av symbolen är det ett evigt jag, och det skapar en evig livsupplevelse, en evig tillvaro. Jagen vid kanten är av samma element, det skapar också eviga väsen. Väsendena kan inte dö, för bakom existerar väsendenas övermedvetande, liksom Guds övermedvetande existerar bakom det hela. Men det rent kroppsliga, det materiella, det skapade, apparaterna, organen, maskinerna i oss kan dö, för de blir utslitna, och då måste vi bygga nya. På så vis utvecklar vi oss ju också, för vi ska få ännu bättre organ, bättre redskap, bättre hjärna. Därför är det ju utmärkt att vi kan kassera de gamla kropparna. Därför är det utmärkt att reinkarnationen existerar.
      Således blir världsalltet en treenig princip. Man kan inte ta bort den, för då finns det ingen skapelse, då finns det inte något som upplever, och det finns inte något upphov. Tar man bort det skapade, så finns det ingen materia, så finns det ingen livsupplevelse. Tar man bort jagen, kan det inte bli någon skapelse, för då kan det inte bli denna växelverkan med Gud. Liksom för oss, kan skapelsen bara uppstå för Gud genom att det är denna kombination.
      Vi har således en bild av själva världsalltets struktur. De olika rikena som är symboliserade med de sex färgade fälten, är formernas värld. Det är fysiska riken, och det är andliga riken. Vi känner mineralriket, växtriket och djurriket, och i slutet av djurriket kommer vi till de jordiska människorna. De är ett mellanting mellan det mänskliga som är det gula, och det djuriska som är det orangefärgade, och så växer de fram till det gudomliga tillståndet, markerat med stjärnan, där de blir till människan som Guds avbild.
      Här börjar det verkliga livet, här har människan fått kosmiskt medvetande, och då tänker hon i Guds tankar, då känner hon världsstrukturen, och hennes väsen har blivit ett eller identiskt med lagarna, hon älskar sin nästa som sig själv osv. Då börjar hon kunna manifestera. Genom alla de lidanden och lemlästningar som människorna har upplevt i den fysiska världen har visdomen uppstått i dem. De får förmåga att avvika från det onda och hålla sig till det goda, och därigenom blir de frigjorda till att kunna arbeta i kärlekens eller det högstas tjänst. I det riktiga människoriket är det nämligen utvecklingen av andra klot, som är väsendenas uppgift. I visdomsriket är det den konstnärliga skapelsen, och i den gudomliga världen är det så den högsta idévärlden. (Se st. 133, 147, 170, 241, 419, 522, 538.)