Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Den idealiska födan |
KAPITEL 5
Det femte budet och den blod- och köttätande människan
Som nämndes i föregående kapitel är den djuriska födan inte den rätta näringen för människan.
Då den jordiska människan är ett övergångsväsen från djurriket till människoriket, kommer dessa båda rikens särskilda, speciella naturer att vara mer eller mindre representerade i hennes manifestation.
Det förstnämnda riket är naturligtvis i övervägande grad dominerande, eftersom individens fysiska organism ännu är en djurisk kropp.
Den jordiska människan hör hemma bland "däggdjuren".
Hela hennes befruktnings- och fortplantningssystem är fullständigt underkastat djurrikets lagar.
Den färdiga människan hör inte alls hemma under dessa lagar, utan framträder i ett helt annorlunda, frigjort och oavhängigt system för upprätthållande av livet, vilket jag dock inte här kan gå närmare in på.
Men det är mot denna färdigutvecklade människa eller "gudamänniska" som den jordiska människans högre natur siktar.
Då den djuriska naturen är den äldsta och djupast rotade, har manifestationen av den sedan länge övergått i individens medvetande som fast ingrodda vanor eller anlag.
Det innebär i sin tur att denna natur inte kräver någon särskild viljeansträngning för sin manifestation.
Den framträder eller utlöses rent automatiskt.
Något helt annat gör sig gällande beträffande den mänskliga naturen i individen.
Eftersom den är av relativt sent datum, har den blott i mycket liten utsträckning blivit till vanemedvetande och utlöses egentligen endast genom viljeansträngning.
För de allra flesta människor är det således betydligt lättare att ge svar på tal vid en förolämpning, lättare att leva till fördel för sig själv än för sina medmänniskors bästa, lättare att bli hetsig eller arg än att utlösa den motsatta manifestationsformen.
Denna sistnämnda form, vilket innebär att "vända den högra kinden till om man blir slagen på den vänstra", förekommer endast i mycket liten omfattning som ett naturligt anlag och måste alltså hos de allra flesta människor framtvingas genom viljekraft.
Stimulerande för denna viljekraft är allt som hör ihop med begreppet "kärlek".
I form av religion, idealism, moral etc. påverkar denna kärlek människorna och är med om att utveckla denna viljekraft hos varje individ, grundat på hans lidanden och den åtföljande, begynnande känsloutvecklingen, som ju efter hand omskapar individen från djur till människa.
Detta betyder alltså i sin tur att den jordiska människan mer och mer vänjer sig av med att hämnas, dräpa och lemlästa.
Eftersom de flesta former av religion och moral i allmänhet har lagt mer vikt vid individens tanke- och själsliv, hans handlingssätt gentemot sin medmänniska, än på själva den fysiska kroppen, näringen eller födan och förhållandet till djuren, är denna sistnämnda sida av hans medvetandeliv, såsom tidigare nämnts, ännu mycket eftersatt i utvecklingen i förhållande till tillståndet i övrigt. Detta tar sig i sin tur uttryck i de nästan otroliga utsvävningar som den jordiska mänskligheten på dessa mindre utvecklade medvetandefält befinner sig i, med de verkningar i form av kroniska sjukdomar och svåra lidanden som den i dag suckar och stönar under. Genom den nya andliga eller kosmiska världsimpuls som nu går fram över jorden, och från vilken en fullkomlig andlig vetenskap, en renare och högre idealism, moral eller kultur än den nu gällande (enligt Livets Bog), kommer att utlösas, blir också jordmänsklighetens näringsmedvetande fullkomligt. Man kommer således nu att i långt större utsträckning än tidigare lägga vikt vid det femte budet. Den jordiska mänskligheten har nu hunnit så långt fram i sin utveckling, att den bokstavligt talat inte kan komma längre förrän den lärt sig att respektera och rätt uppfylla detta bud. Eftersom verkningarna av varje slags handling förr eller senare återkommer till sitt upphov i dess eviga tillvaro, och utlöser sig som dräpande, lemlästande eller kärleksfulla och uppbyggande i förhållande till hur individen sänt ut handlingen, kan ingen individ således få ett absolut fullkomligt öde eller bli fri från lemlästande eller dräpande energier så länge han själv ännu är upphov till sådana, och följaktligen är bunden till dessa mörka energiers hemvist eller tillvaroplan. Man kommer således att revidera sin uppfattning om ovannämnda gudomliga bud. Det lyder som bekant inte: "Du skall inte dräpa människor", utan rätt och slätt: "Du skall inte dräpa." Det ger alltså inte utrymme för någon som helst form av undantag. Men människorna har inte respekterat detta bud fullt ut och har själva, på grund av sin ännu outvecklade känsla och sitt vanemässiga djuriska begär efter att få äta blod och kött, gjort ett undantag för djuren. De slaktar, dräper och lemlästar dessa, ja, nästan i ännu brutalare former än rovdjuren själva. Inför de sistnämnda har dock varje djur sin chans till flykt och blir i regel endast övermannat genom egen oförsiktighet. Men så ställer det sig inte för djuret visavi människan, för hon har ju förlängt sin rovdjursförmåga med omfattande tekniska hjälpmedel såsom långskjutande vapen, fällor och dylikt. Men rovdjursmedvetandet manifesteras ännu mer genialt genom den onaturliga uppfödningen av djuren. Här är djuren fångade och dödsdömda redan innan de kommer till världen, ja, till och med innan de är avlade. Här finns ingen möjlighet till flykt. Djurens små ungar är redan från födelsen helt utlämnade till sina mördare, och hela deras tillvaro är baserad på att de antingen kan bli ett bra arbetsdjur eller en så god stek som möjligt. Här har rovdjuret alltså fått makt och förmåga att visa sin rätta natur och uppträda nästan i en ängels skepnad som "vän" och "beskyddare" av djuret, för att senare vid ett lämpligt tillfälle, utan någon som helst nåd eller barmhärtighet, överlämna det till träldom, slakt eller lemlästning. Människan berövar alltså ett sådant djur eller levande väsen en mer eller mindre viktig del av dess fysiska livstid, ibland flera år, enbart för att dess organism ska utgöra – ett mål mat. Det är i sanning en manifestations- eller tillvaroform som hör hemma i de väsens medvetande som befinner sig på de blod- och kötthungrande djurens stadium, vilka ännu inte i någon mån har känt allkärlekens låga i sina ådror eller på detta område i någon större utsträckning kan betjäna sig av den gudomliga makt som vi kallar "tänkande". De blod- och köttätande människorna har alltså en sida i sin natur som de ännu inte förmått lyfta upp i nivå med den tänkandets och kärlekens zon som de annars i realiteten befinner sig i, och som gör att de kan smycka sig med benämningen "människa". Och det är detta permanenta blod- och köttätande som förmörkar den jordiska människans tillvaro, ty kärlekens sol kan omöjligt lysa där människan har förlorat all respekt för det levande väsendets rätt till livet och funnit behag i att existera på andra väsens död och lemlästning. Detta behag måste därför bli det utlösande momentet för den realitet vi kallar "helvete". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt