Symbol nr 7
Livsenhetsprincipen
533. Nu säger vi för tillfället farväl till kyrkor, religioner och allt det vi har lärt som barn, för att se vad världsalltet berättar för oss. Nu börjar vi själva analysera och tala med universum.
      Symbolen visar försynsprincipen och livsenhetsprincipen. Den symboliserar också vårt eget väsen och vår egen organism. Den stora triangeln i mitten symboliserar vårt jag. Vad jaget är, vet människorna ännu inte helt, men det kommer de att växa fram till. Teoretiskt kan man nu genom de kosmiska analyserna lära sig vad jaget är. Jaget är det som upplever i väsendet, det som tänker och handlar. Detta jag finns bakom organismen. Det är ett faktum att när det lämnar organismen, ligger man där som ett lik.
      Vi har en organism som består av mikroväsen. Organismen är uppbyggd av organ som symboliseras med de åtta runda figurerna i ringen runt den stora triangeln. Organen är på motsvarande sätt uppbyggda av celler, som i sin tur är uppbyggda av molekyler, atomer, elektroner osv. Alla dessa självständigt kombinerade, fysiska kraftcentrum är organismer för ett jag. Vart och ett av våra organ har ett självständigt jag. Varje organ har en organism som består av mikroväsen, celler. Varje cell har även en organism som också består av mikroväsen. Och på så vis kan vi fortsätta i det oändliga ned i mikrokosmos, tills vi kommer utanför tid och rum. Vi kommer till ett ställe, där vi måste lämna tid och rum. Det är inte längre ägnat för oss, och då måste vi gå utanför tid och rum.
      Symbolen visar hur vi är utrustade, och den visar i hur hög grad vi hänger samman med dessa levande väsen som finns i vår organism. Där finns miljoner, myriader av celler, molekyler osv. Det kan ske en olycka med ett eller annat organ som är avsett att vara med och upprätthålla helheten, välbefinnandet, välsignelsen, för detta väsen. Om det sker något med mikroväsendena, om cellerna blir skadade eller förstörda, så kan organet inte fungera, och då tar helheten också skada. Helhetens jag, som symboliseras med den stora triangeln i mitten, förnimmer sjukdom, lidande, smärtor. Därför blir jaget intresserat av att bringa skadan ur världen och söker läkedom. Det försöker bli friskt och sunt igen. Därigenom ser vi att jaget inte kan vara lyckligt, om det inte sörjer för att dess mikroväsen blir lyckliga. Detsamma gäller för mikroväsendena, för de har ju också sina mikroväsen.
      Här invänder man kanske: "Ja, det är riktigt att människor och djur har celler, har små levande, animaliska mikroväsen, men världsalltet omkring oss med hav och land, med stjärnor och månar, det är då inte något levande väsen." Men där måste vi säga: "Vad är det då?" Tar vi en droppe myrvatten, ser vi att den är full av logik. Allt som sker i den är logiskt. Varför i all världen skulle de omätliga områdena ute i makrokosmos inte vara lika logiska? När det är så nödvändigt att det finns logik i en droppe myrvatten med alla dess små väsen, måste det väl vara detsamma ute i den stora världsrymden.
      I världsrymden ser vi också att himlakropparna går i bestämda banor. Vi ser att de utlöser bestämda planer, de har särskilda uppgifter att utlösa. Vad betyder inte solen för jorden? Vi skulle aldrig någonsin ha kunnat leva fysiskt, om vi inte fick ljus och värme från solen. Om solen exploderade i denna stund, skulle vi vara färdiga med att leva på det fysiska planet. Så väldigt är det förbundet. Vilken skillnad är det i verkligheten mellan det som äger rum inuti våra organismer och det som äger rum utanför? Inuti oss är det en hel serie logiska processer som äger rum till helhetens väl, till organismens väl, när vi inte själva går och griper in i det. Det hela är beräknat så, att vi inte ska märka annat än välbefinnande. När vi är friska och krya, ska vi inte ens märka denna organism.
      Solen har sin bana, jorden snurrar runt den, solen sänder sin värme ner i jordens atmosfär så att växter, djur, människor, alla levande väsen, kan leva sina liv. Och klotet har till och med blivit så fullkomligt, att livet kan bli många, många gånger bättre än det är nu, där väsendena ännu inte är färdiga. De kan inte njuta denna väldiga välsignelse som ligger och väntar på dem. Men människorna ska utvecklas till att kunna nyttja den.
      Vi ser att det inte finns någon rörelse, någon skapelse, i naturen omkring oss som inte i sitt slutfacit är till glädje och välsignelse, precis som inuti vår egen organism. Och då måste naturen också vara en organism. Varför skulle det upphöra med oss? Om vi inte var inuti en organism, vad är då allt det andra? Dessa små väsen som lever på sitt sätt nere i mikrovärlden i vår organism, har lika stor rätt att säga att de är de högsta, och att allt utanför dem är en död värld. För dem är det de ser nämligen också vintergatssystem och stjärnsystem. De lever ju i ett annat mellankosmos. I sitt mellankosmos kan de inte se att de befinner sig inuti en organism, där kan de endast se stjärnor och vintergator i sitt makrokosmos. Från mellankosmos kommer makrokosmos alltid att se ut som stjärnsystem och solsystem, liksom mellankosmos sett från mikrokosmos.
      Symbolen eller bilden visar det första som är tillgängligt för synen, nämligen vår egen organism. I skapelseberättelsen i Bibeln låter man Gud säga: "Vi skall göra människor till vår avbild, lika oss." Bilden finns där ju redan. Principen är evig, och principen är att sådan måste en organism vara. Om organismen sedan visar sig vara rund eller fyrkantig, med armar och ben eller utan, med ögon eller utan ögon, med vingar eller utan vingar, eller hur den nu förekommer, saknar helt betydelse. Det är samma princip i alla levande väsen på det materiella planet. Det är något man kan dokumentera som faktum. (Se st. 146, 383, 418.)