Stjernesymbol i menu


Andra svarar

Hur ska vi straffa förbrytare?
 

Fråga
Med hänvisning till de ofattbart många förbrytelser som sker i vår tid har flera läsare frågat hur man enligt Martinus ska straffa dessa förbrytare? En av läsarna menar att det finns en motsägelse i detta att man ska förlåta – då får ju våldsmännen inte lära sig konsekvenserna av sina handlingar och då utvecklas de väl inte?

Svar
Det är inte så underligt att många människor engagerar sig i dessa frågor. Via TV kommer ju alla våldsamma händelser rakt in i våra hem och gör ett starkt intryck på oss. Oerhört många ropar på hämnd och straff. Men lugnt och stilla berättar Martinus för oss, att man hittills aldrig har sett att “hämnd, straff och förföljelse har förvandlat någon varelse, så att den från att tillhöra ett lägre utvecklingssteg har kommit att tillhöra ett högre. Med straff och överlägsen makt kan man naturligtvis tvinga en människa att avstå från sina eventuella dödsbringande handlingar, men detta sker inte med detta väsens fria vilja. Straff och tvång kan således bara åstadkomma ett slags dressyr, alldeles som man genom våld och makt kan tvinga djur till vissa handlingar.” (Livets Bog 7, st 2399).

Det innebär alltså att en människas psyke inte låter sig förvandlas med rå och brutal bestraffning. Men vad ska vi då sätta emot alla dessa förbrytare? Martinus kommer in på denna fråga i Livets Bog 4, st 1246, där han skriver: “Vad skall samhället då göra med de ’amoraliska’ väsendena eller ’förbrytarna’? Samhället skall först och främst lära sig att förstå, att ’förbrytarna’ inte är ’förbrytare’ eller ’amoraliska’ väsen, utan fullständigt normala uttryck för de nivåer på utvecklingsstegen som de representerar eller tillhör, precis som den juridiskt laglydiga och ansedda medborgaren inom staten är ett uttryck för det utvecklingssteg han eller hon representerar. Skillnaden är endast den, att sistnämnda representerar själva statens steg eller plats på utvecklingsstegen.”

Därmed har Martinus än en gång riktat vår uppmärksamhet på den stora spridningen i de enskilda människornas placering på utvecklingsstegen. Med andra ord: Vi har vitt skilda “erfarenheter” och därmed vitt skilda rättvisebegrepp. Detta kan man alltså inte ändra på genom straff, våld och makt. Men vad i all världen ska vi då sätta emot? Ska vi ge dessa “yngre bröder i utvecklingen” frihet att med sitt primitiva medvetande plundra, röva, stjäla, ljuga, bedra, mörda och lemlästa så mycket de vill? Nej, svarar Martinus, det ska vi naturligtvis inte. Det skulle vara att “gå själva Försynen i förväg i dess egna uppställda terminer för dess plan med mänskligheten.”
 
Ja, men då har vi ju ingen nytta av Martinus analyser om att dessa förbrytare i själva verket bara är “yngre själar” i utvecklingen som med Jesu ord “inte vet vad de gör”. Jo, svarar Martinus, dessa analyser är till stor nytta för den människa som i dag börjar älska sin nästa, börjar ha så stor intellektuell talang så att han eller hon kan förstå livets “kosmiska analyser” eller vetenskap, och som är starkt emot att till exempel vara med om att döma dessa yngre bröder.

Men vad händer då med karmalagens undervisande ödesbågar, som skulle utveckla dessa “förbrytare” som frågaren skriver? I st 1253 svarar Martinus klockrent på vår fråga: “Här har vi alltså ett nytt bevis för att det alltid − även om det finns väsen som inte vill vara med om att ’straffa’ och ’hämnas’ − dock finns tillräckligt med väsen som har hjärta och sinnelag för att vidtaga alla de robusta åtgärder, ombesörja den karma- eller orsaksutlösning, som oundvikligt måste och skall äga rum inom ett samhälle med väsen som ännu inte älskar sin nästa som sig själv utan som i tankar och uppträdande hyllar eller är tror blint på ’straffets’ eller ’hämndens’ lag. Hur skulle annars primitiva, hatiska och kärlekslösa väsen få sin återvändande karma eller komma att få ’skörda vad de sått’? – Om sådana väsen inte var omgivna av väsen av sin egen typ utan i stället enbart av ’änglar’, av ’förlåtande’ väsen, då skulle de ju aldrig någonsin komma att få uppleva ’hämndens’ och ’straffens’ lidanden, liksom de ju heller inte skulle bli lyckliga genom de ’förlåtande’ väsendena, eftersom de bara kunde uppfatta dessa som primitiva, naiva och fega, såvida de nu inte rent av ansåg dem som ’abnorma’.”

Och så slutar Martinus detta citat med att vi här har fått en inblick i “hur allting, i varje givet ögonblick, är just precis så fullkomligt som det överhuvud kan vara.” Med andra ord: Så länge det finns ”förbrytare”, kommer de enskilda staternas lagstiftning att vara villig att ge dem konsekvenserna av deras handlingar.

Men detta tillstånd är absolut inte det ideala, och när hela mänskligheten har kommit längre fram i utveckling kommer förhållandena att ändra sig. Det ser vi redan nu flera exempel på i den humana delen av världen. Men hör här, vad Martinus förutsäger om denna mer nästakärleksfulla behandling av de “yngre” själarna i utvecklingen. I st 2400 skriver han bland annat att vi kommer att helt förändra nuvarande straffsystem till en rent human praxis, där man visserligen skyddar samhället mot så kallade “förbrytare”, men utan någon form av brutalitet. “Alla mindre utvecklade väsen, vilka är farliga för det normala samhället, får inte fritt leva i detta. I stället skall det inom staten finnas ett område reserverat för dessa väsen, där de under särskild kontroll kan leva utan att kunna skada andra invånare inom detta område. Bortsett från denna begränsning kan de här leva ett fritt liv. De kan gifta sig, de kan få utbildning i arbete på varje område som de har lust för och som passar för deras förmågor och intellektuella anlag. Ett sådant område skall inte vara ett fängelse, utan i stället ett litet kulturområde med skolor, teatrar, biografer, idrottsanläggningar och sporthallar osv. Dessa människor som på grund av sitt underutvecklade tillstånd måste uppehålla sig här, befinner sig alltså inte i något förnedrande fängelse eller tukthusområde. De befinner sig här enbart för att vänjas till ett liv i det verkliga normala och fria samhället utanför.”

För majoriteten av mänsklighetens nuvarande samhällen ligger nog en del av de tankar som Martinus här ger uttryck för långt in i framtiden. Men på några platser har en första början gjorts med “öppna fängelser” och rehabilitering av de intagna. Med Martinus ord, man ger “plats för en human uppfattning av de underutvecklade väsendena och deras sätt att vara.”

Jag har här valt att låta Martinus besvara frågan på basis av Livets Bog. Men jag vill uppmana intresserade att även läsa artiklarna “Dom och beskydd” och “Hur får man krafter att förlåta?”, som var införda senast i Kosmos nr 11/1993 respektive nr 9/1990. Båda numren kan köpas på Martinus Institut.

(Hans Wittendorff, Kosmos nr. 2, 2004)

© Martinus Institut.
Får återges med copyright- och källhänvisning.