Stjernesymbol i menu


Martinus svarar

Om råkost, kokning och fruktätande


Fråga
Enligt tidigare svar på frågor här i korrespondensbrevet angående den vegetabiliska näringen tycks det framgå att råkostätande inte är fördelaktigare än att äta de kokta produkterna. Är detta riktigt?

Svar
De tidigare svaren på ovannämnda fråga har inte rört sig om att belysa huruvida råkost var att föredra framför den kokta maten, utan endast att hänvisa till att den vegetabiliska födan var att föredra framför den animaliska, liksom det också i nämnda svar endast har tagits ställning till om användandet av själva kokningen i näringsproduktionen var skadlig eller inte skadlig. Det måste därför naturligtvis vara underförstått att den analys av kokningen, som gavs i svaret, endast gäller i de situationer och med hänsyn till bearbetningen av de produkters omvandling till föda som människan tål och som har gjort kokningen aktuell och genom århundradens erfarenheter visat att denna till och med är oumbärlig på det jordmänskliga näringsområdet.

Att kokningen inte behövs för de näringsprodukter, som av naturen själv redan omvandlats till en form av så övervägande andligt mikroliv och endast iklädd ett sådant minimum av fysisk materia, att de helt utan att dräpas kan tas upp som näring i en organism och där fortsätta sin normala tillvaro, är självklart. Utan detta mål för utvecklingen av näringsprincipen och matsmältningsprocessens förvandling från en dråp- eller dödsprocess till en livsprocess för mikrolivet skulle inget väsen någonsin på det fysiska planet kunna bli fri från den dräpande principen. Det måste ständigt genom sin matsmältningsprocess nedkalla helvete, död och undergång över myriader av mikroväsen för att självt kunna leva, även om det gentemot mellankosmiska väsen (djur och medmänniskor) för länge sedan tillägnat sig en änglalik tillvaro.

Det är alltså genom att jordmänniskans organiska struktur utvecklar en finare matsmältningsform åt sig, som hon efter hand skall avlägsna den dräpande principen från matsmältningens område, så att väsendet också här i sitt förhållande till mikroväsendena kan komma att manifestera efterlevnaden av det femte budet: ”Du skall icke dräpa”, och således på alla områden kan representera den fullkomliga eller färdiga människans sätt att vara eller den totala uppfyllelsen av lagen om nästakärleken.

Genom att utveckla denna nya dråpfria matsmältningsprocess är en härmed förbunden särskild kostsituation på väg att bli aktuell. Man börjar således i stigande grad att åberopa sig på "råkost" som den absolut enda rättmätiga näringsformen och önskar bannlysa kokningen från varje område på det mänskliga näringsområdet. Som vi redan tillkännagivit är denna inställning varken logisk eller vetenskaplig i de fall där det rör sig om de mycket robusta och grova produkternas användning i människans näring, eftersom kokningen här inte bara är oskadlig utan till och med nödvändig som ett medel genom vilket man kan omvandla dessa för en djurisk matsmältningsförmåga avsedda produkter till människoföda. Något helt annat gör sig naturligtvis gällande när det rör sig om användandet av de förut nämnda från naturens hand till ren föda färdigutvecklade produkter, vars mikroliv därför kan övergå som näring i en organism utan någon form av föregående avlivningsprocess eller dråpbefordrande matsmältning. Ja, där nämnda mikrolivs normala fysiska och psykiska tillvaro till och med är avhängig denna upptagning som näring i en organism. Att kokningen därför här inte bara är överflödig utan till och med skadlig är inte svårt att förstå, när man erfar att dessa av naturen själv som födoämnen färdigutvecklade produkter utgör de ätliga mogna frukternas kött och safter. Att mogna apelsiner, bananer, persikor, vindruvor, plommon, äpplen, päron, meloner etc, samt i någon mån också de lättare bladprodukter som används i sallader och likaledes de pressade safter av milda morotsaktiga rotprodukter inte vinner i smak och arom av kokning och utan denna eller någon annan avlivningsprocess med lätthet tas upp som näring i jordmänniskans organism, torde väl förutsättas vara allmänt känt. Och vi har således här framför oss, nämligen i de ätliga mogna frukternas kött och safter, det mikroliv som helt utan någon dråpprocess, avlivande matsmältning eller fysiska undergång kan tas upp som näring i en organism och som därför med denna sin kontakt med efterlevandet av det femte budet och kärlekslagen utgör den fullkomliga människans verkliga föda.

Men den jordiska människan är ännu långt ifrån att vara en färdigutvecklad eller fullkomlig människa. Hon tillhör ännu i stor utsträckning stadierna mellan "djur" och "människa". Hennes matsmältning och kostsituation är därför också ett mellanting mellan det djuriska och mänskliga. Hon har därför ännu inte förmåga att helt kunna leva enbart av de rena frukternas kött och safter, utan måste ständigt ha ett visst kvantum av de grövre vegetabiliska produkterna. Och det nuvarande jordmänskliga näringsproblemet är därför inte en fråga om vad som är bäst, vare sig den här berörda råkosten eller de grova produkterna inom vilka kokningen ännu är aktuell, utan utgör däremot i högsta grad frågan: Vilken kombination eller sammansättning av de två kostarterna skall man använda för att gardera sin absoluta hälsa och det härav följande normala, kroppsliga välbefinnande?

Då jordmänniskorna är högst olika utvecklade och därför heller inte kan befinna sig på samma koststeg, måste svaret bli individuellt. Var och en måste därför iaktta sin egen organisms reaktioner på de olika näringsprodukterna och därigenom komma att erkänna den kostsammansättning, som just precis för honom eller henne ger den fullkomligaste förnimmelsen av hälsa och välbefinnande.

(Se för övrigt boken Den idealiska födan, som kan köpas från Världsbild förlag).

Första gången införd i Kontaktbrev 1950/4, s. 7-8

© Martinus Institut 1981.
Får återges med copyright- och källhänvisning.