Stjernesymbol i menu


Martinus svarar

Om den kyrkliga kristendomen, arvsynden, världsåterlösningsprincipen och den andliga vetenskapens mission


Fråga
I Martinus analyser benämns Jesus ofta som återlösare. Kan vi få en närmare utredning av vad som menas med detta ord? Kyrkan använder ju också ordet i betydelsen frälsare, men med den innebörden att Jesus har löst oss och sonat våra synder.

Svar
Det är riktigt att jag i mina analyser betecknar Jesus Kristus som världsåterlösare. När jag uppfattar honom så, är det inte på samma grundval som den på vilken de religiösa eller kyrkliga auktoriteterna uppfattar honom som återlösare eller befriare. De tror som bekant att Kristus kom till jorden blott för att korsfästas eller straffas för de synder, som han inte själv, utan människorna hade begått. Dessa auktoriteter tror alltså att varje människa i kraft av denna korsfästelse kan bli fritagen från straffet för de synder eller det onda, hon har begått gentemot sina medväsen och därmed komma in i himmelriket. Himmelriket blir därmed bara en zon eller en hemvist för väsen, som alla har sprungit ifrån sitt ansvar genom att låta ett oskyldigt väsen lida för det onda, som de själva har begått och själva borde ha tagit straffet för. Himmelriket kan omöjligt vara ett välbefinnande, en lycka och härlighet som man har tillägnat sig genom misshandel av ett oskyldigt väsen, hans korsfästelse och död. Himmelriket kan inte vara ett gott, som kan tillägnas i kraft av en så skriande låg och omoralisk metod, att den är analog med de metoder man i det juridiska rättsväsendet betraktar som förbrytelse och straffar med döden. Och Gudomen kan inte vara en så låg och usel representant för rättfärdighet och tillika så blodtörstig att han för att över huvud taget förlåta väsendena deras synder, som han för övrigt själv har skapat dem med, kräver att se ett oskyldigt väsens korsfästelse, lidande och död. Är det inte här lätt att se varför kristendomen avfolkas och människorna blir tvivlare, blir gudlösa, blir materialister, efter hand som intellektualiteten växer fram. Det är här som världsåterlösningen i det tjugonde århundradet har satt in och vill lösa eller befria människorna från såväl den nu så irreligiositetsbefordrande religiösa världsbilden som från den härav följande gudlösa, materialistiska världsbilden och därmed föra mänskligheten fram till den slutliga naturliga balansen mellan hennes fysiska och psykiska vetande. Det är denna balans som är den enda vägen till invigning, till kosmiskt medvetande, andlig frigörelse eller suveränitet och den härav följande sammansmältningen med Gudomen eller världsmedvetandet, som gör väsendet till ett med Fadern.

Och genom den andliga vetenskapen kommer denna balans och därmed världsåterlösningen att befordra mänskligheten ut ur hatets, krigets och lidandenas zon fram till den absoluta fredens solljusa tillvaro, fram till ett himmelrike som uteslutande upprätthålls på basis av total nästakärlek och inte under förutsättning av andra väsens försmäktan i kroppslig misshandel, korsfästelse, spott och spe, lidande och död för synder de aldrig någonsin har begått.

Människan har nu i det tjugonde århundradet kommit in i en mental kris som hotar med fullständig kulturundergång, i det att människorna i kraft av deras överdimensionerade fysiska, men nästan totala brist på psykiska begåvning, inte själva kan finna andra medel eller vägar till räddning än överdimensionerade, livsutplånande kulturödeläggelsemedel. De gör därför skapandet av mordvapen och därmed en större och större kulturödeläggelsekapacitet till högsta ideal. De förstår inte att de därmed sjunker längre och längre ned i lidande och undergång. Krig kan inte rädda världen. Det är inte så mycket mordvapen människorna behöver, som en förändring av sinnelag. Utan denna förändring skulle jordklotet inom inte alltför många år vara fullständigt olämpligt för mänsklig kultur och existens. Men tack vare världsåterlösningsprincipen, som är detsamma som kärleksprincipen, som betingar att föräldrar beskyddar avkomman tills den blir vuxen, betingar den också att mänskligheten får ett visst beskydd tills den har kommit till andlig mognad och ålder. Genom denna princip kommer mänskligheten att föras fram till befrielse från detta av den själv upprätthållna helvetet och dess sataniska mordfilosofi, liksom den i alla sina tidigare mentala kriser i sin historia har blivit befriad. Dessa kriser har alltid upprepats under sådana perioder då de gängse moralbegreppen eller gudsuppfattningen har blivit utlevda eller föråldrade, på grund av väsendenas intellektuella utveckling. De rådande kulturbegreppen kunde efter hand bara kännas som naiva. Väsendena blev mer eller mindre utan moral. Inför detta hade de inga andra medel än djungellagen: "Den starkares rätt". Varje gång den religiösa grunden vacklade, fick denna djungelnatur en ny renässans eller blomstring. Men när människornas nöd var som störst, var hjälpen närmast. Världsåterlösningen satte orubbligt in. Och det föddes alltid ett väsen med just den psykiska begåvning och det vetande, som skulle till för att förnya de krisdrabbade människornas andliga grund så mycket att de kunde rädda sig en bit ut ur djungelns famntag och föras vidare i denna nya kulturutvidgning.

Det väsen som sålunda föddes var naturligtvis ett väsen som var före jordmänniskorna i den långa utvecklingsresan i spiralkretsloppet och därmed för länge sedan hade blivit dem överlägset på de fält, där de ännu var mindre begåvade och hjälplösa. Det är sådana väsen vi känner från mänsklighetens historia som "världsåterlösare". Det är dessa väsen som ursprungligen var kungar, överstepräster och profeter. De befriade människorna från de föråldrade dogmerna och traditionerna genom att ge dem nya och mer tidsenliga. För västerlandets folk blev Kristus på sin tid den störste världsåterlösaren. Genom honom blev en så stor andlig riktlinje manifesterad, att den aldrig någonsin kommer att kunna övertrumfas. I den skall därför också alla jordens släkten välsignas. Och det är denna fullbordan, som sker genom det tjugonde århundradets världsåterlösning. Och därmed kommer världsåterlösningens mission på jorden att vara fullbordad. Genom denna sista stora utlösning av denna gudomliga princip kan varje jordmänniska efter hand själv nå invigningen, som är den andliga mognadens fullbordan. Hon har då själv blivit vägen, sanningen och livet. Och där hon kan lysa med sitt eget ljus är alla andra ljuskällor överflödiga.

Första gången införd i Kontaktbrev 1950/12, s. 29-31

© Martinus Institut 1981.
Får återges med copyright- och källhänvisning.