Sammanfattning av symbol 30 ─ Den eviga Gudomen och väsendenas förnimmelsebegåvning

Symbolen symboleriserar Gudomen och de levande väsendenas förnimmelsebegåvning, det vill säga deras livsupplevelse och skapande förmåga. Alla levande väsen har var och en sin individuella förnimmelsebegåvning med vilken de växelverkar med Gudomen, och dessa förnimmelseförmågor utgör tillsammans Gudomens totala förnimmelsebegåvning. Gudomen upprätthåller härigenom de olika tillvaroplanen, där livsupplevelsen och skapelsen befordras i kraft av de sex grundenergierna med sina skiftande verkningsfält. Livsförbindelsen mellan det enskilda levande väsendet och Gudomen betingas av den grundenergi som är förhärskande på det tillvaroplan där väsendet för tillfället befinner sig.

Centrala detaljer i symbolen:

• Den stora figuren till höger symboliserar samlat sett Gudomens jag, skaparförmåga och organism, som består av alla existerande levande väsens organismer. Figuren symboliserar därmed världsalltet i sin helhet.
• Trappfiguren till vänster symboliserar den eviga utvecklingsstegen. Varje trappsteg är ett tillvaroplan. Trianglarna symboliserar att tillvaroplanen består av levande väsen.
• Trappavsnittet mellan det röda trappsteget nedtill och det indigofärgade trappsteget upptill utgör ett spiralkretslopp med dess sex tillvaroplan.
• De strålar som utgår från de levande väsendena är uttryck för deras förnimmelsebegåvning och visar den energi med vilken de växelverkar med omgivningen. Färgen uttrycker vilken grundenergi som är den bärande på respektive utvecklingssteg. I växtriket är förnimmelseförmågan på en begränsad nivå, som visats med instinktenergins röda strålar. Därefter växer den för varje utvecklingssteg upp till den gudomliga världen, där väsendet i kraft av intuitionsenergin (blå strålar) är i stånd att förnimma över hela spiralkretsloppsfältet. Detsamma gäller i salighetsriktet, men väsendet förnimmer här uteslutande i en inre minnesvärld i kraft av sin högt utvecklade minnesenergi (indigofärgade strålar).

 

Läs Martinus egen symbolförklaring i Den eviga världsbilden, del 3 och i Livets Bog, del 1.